Göteborgsposten – 8 juni 1870, sida 2

sens tideböcker endast kunna uppvisa få motstycken, fastän uppträden, de der ingalunda motsvarade en lagstiftande församlings värdighet, ej varit på den platsen ovanliga. Huset råkade i en sådan villervalla, att ordföranden endast genom att ajournera sammanträdet kunde få slut derpå. Hela uppträdet liknade en af dessa sydliga tornados, hvilka brusa fram med fullt raseri nästan i samma ögonblick, som de första tecknen till stormen börja visa sig. Brooks från Newyork föreslog att en beskickning skulle anställas i Rom, hvarest man hittills endast haft en konsul. Dawes från Massachusetts talade i lugn ton emot förslaget, emedan det alls icke fanns någon handelsförbindelse med Rom och derför att det bästa medlet att förblifva i fred med en presterlig makt vore att afhålla sig från alla politiska förbindelser med densamma. Uttrycket blef signalen till ett lika lidelsefullt som oväntadt angrepp af de det irländska och derför äfven det katolska intresset representerande demokraterna. Brooks förklarade, att nu hade den verkliga orsaken till den trångbröstade opposition. som utginge endast från puritanerna, blifvit uppenbar. Endast derför att Rom är en presterlig makt, sätter man sig deremot etc. Detta röda kläde gjorde, såsom på en tjurfäktning, den önskade verkan. Bingham af Ohio tog nu till ordet och träffade hufvudet på spiken, i det han förklarade, att man ej haft den ringaste anledning att på detta sätt frammana lidelserna och fördomarne till förmån för en viss religiös sekt, citerande Luthers uttryck, att intet mitrabärande hufvud skulle kasta sin svarta skugga mellan menniskorna och deras skapare. Efter det Dawes och Covode äfvenledes utbredt sig häröfver, kom Voorhees, en demokrat från Indien, sin kollega Brooks till hjelp och öfverflyttade kampen i fiendens läger, i det han gisslade Massachusetts puritanska fanatism och erinrade fom hexeriprocesserna på fader Mathews tid och om uppbrännandet af ett katolskt kloster år 1836. Hoar från Massachusetts tillbakavisade med rätta ansvaret för detta Massachusetts brott, hvilket begåtts at en pöbelhop, och gjorde å sin sida demokraterna, d. v. s. katolikerna ansvariga för gräsligheterna i Fort Pillow och pöbelexcesserna i Juli 1863 i Newyork. Detta yttrande förvandlade sjelfva representanthuset till en pöbelhop. Halfva huset var på benen, alla skreko vildt öfver hvarandra, tills sluiligen ajourneringen kunde föreslås och antagas. Uändelsen är ett betänkligt tecken till vissa faror, som framtiden bär i sitt sköte för oss. Brooks tillhör ett distrikt, i hvilket det katolska elementet är starkt representeradt, och det kan ej vara något tvitvel underkastadt, att han endast gaf denna vändning åt debatten, för att gifva det katolska votumett anbud. Men då demagogien kan våga att inom kongressen på ett så oförblommeradt sätt begagna sig af just detta medel, så är det svårt att säga, huruvida den för framtiden ens skall akta några skrankor och i hvilka förvirringar den religiösa frågan kan störta oss. Den katolska kyrkan såsom sådan har ej det ringaste att frukta; hon kan fortlefva rullkomligt ostörd, så länge hennes inre kraft fortvarar. Men söker hon att, såsom fallet synes mer och mer vara, drifven af fanatici och äregiriga demagoger, göra staten till sin tjenare, då skall hon besvärja fram en kamp, i hvilken hon skall lida ett nederlag, från hvilket hon ej mera skall kunna åter hemta sig här i landet. Kampen skulle ej blott komma att föras med andliga vapen. Norden skulle här icke stå emot södern, men på städernas gator skulle blod — kanske rikligt — flyta. Detta kan i Europa nästan synas vara en öfverretad fantasis chimörer. Men Europa och Amerika äro i detta afseende hvarandra mycket olika. Bland de få, som allvarligt sysselsatt sig med denna fråga, har jag nästan icke funnit någon, som hållit denna fruktan för ett tomt bjernspöke ... Säkert är, att kyrkorna i Amerika, hvad namn de än må bira. utöfva ett ojemförligt större välde öfver de sina, än i Europa. Men ibland alla kyrkor står i detta afseende den katolska främst, derför att hon i högsta måtto besitter det, som gitver de re ligiösa samfunden här deras utomordentliga kraft: en fast organisation, som motverkar de centrifugala krafternas otillbörliga öfverherrskap i det politiska och sociala lifvet. Och dertill råder katolska kyrkan öfver största delen af de mest obildade och de råaste bland det invandrade elementet — öfver irländarne, och visar så starkt begär som någonsin efter att få herrska på det verldsliga området såväl som på det andliga, under det att det politiska maskineriet gfver henne bättre och talrikare verktyg bär än i Europa. Derför behöfver man ingenstädes så wullvarligt erinra sig i hvarje ögonblick Cavours sista uttryck — den fria kyrkan i den fria staten. i I Frankrike döljer en del af venstra centern ej mera sin atsigt att vilja göra bestämd opposition mot Ollivier, om han ej skrider till ett raskare utförande af sitt program. Äfven inom de andra fraktionerna råder en så obestämd hållning, att kabinettet synbarligen ej mera kan vara fullt viss om utgången af någon omröstning i lagstittningen, om det ej uppställer en kabinettstråga, hvilket vapen dock måste, för ofta anlitadt, förslöas. I Spanien blef slagt — och qvarnskatten afskaffad straxt efter septemberrevolutionen, men har sedan åter införts hvilket i Vallada