Göteborgsposten – 8 juni 1870, sida 1

man var brottslig. Att gå och genast derefter komma tillbaka, det var att taga ett försigtighetsmätt, utt undvika en misstanka. — Men, tänkte Sausresy vidare, kunde det ej vara en nedrighet som diktats ihop af denna Faucy, denna varelse som erkande sig vara i stånd till allt? Nej, denna föreställning var däraktig, löjlig. Han kände alltför väl igen Berthes handstil, hennes papper. Brefvet hade tillochmed, ehuru det varit så ofta tillskrynkladt af Jenny, en viss odör, som han igeukände såsom härledande sig från den parfym Berthe föredrog. Att ej Tråmnorel brännt upp denna farliga biljett! Att den fallit i Fencys händer? Ah! cn oförsigtighet, en glömska, Hvad skulle rättvisan vara här nere utan slumpen? Våra fäder sade utan att rodna: försynen. Och när hade Berthe skrifvit dessa rader? Utan tvifvel en afton, sedan de dragit sig tillbaka i det äktenskapliga gemaket. Han hade sagt till henne: I morgon far jag till Melun, och genast hade hon i största hast skrifvit denna biljett och skickat den inlagd i en bok till sin älskare. Sin älskare! Hon uttalade detta ord helt högt, liksom för ott lära sig det, liksom för att fullkomligt öfvertyga sig om den förskräckliga verkligheten. Hun sade: — Min hustru, min Berthe har en älskare! Hans lyckas byggnad, hvilken han trott vara solid nog för att trotsa alla lifvets stormar, hade ramlat ner och han stod der bestört midtibland spillrorna. För honom fanns ej mer någon glädje, någon lycka, något hopp, intet. (Forts.)