Göteborgsposten – 7 juni 1870, sida 2

VN VN MAR v19 1891— Nn AE. 1 RR nt rn tegat saken för sina diplomatiska kolleger. Den innehåller i det väsentliga följande: Frankrike afstår från hvarje vidare inblandning i Roms angelägenheter och nöjer sig numera med att endast taga kunskap om påfvens och kyrkomötets beslut. Såsom vänligt sinnad katolsk makt, har regeringen gjort sin pligt och sökt att afleda det romerska hofvet från den ödesdigra bana, som det beträdt. Det har varit förgäfves. Curian synes hafva beslutat att gå under: Frankrike skall dervid förhålla sig såsom lugn åskådare, men antager detromerska hofvets genom krigstörklaringen ändrade ställning. Samma dag dogmen om pålvens ofelbarhet antages, förlorar konkordatet sin kraft, och det hittills bestående förhållandet mellan kyrka och stat slocknar. Staten skiljer sig ifrån kyrkan och de franska trupperna lemna Kyrkostaten. Söndringen mellan kyrka och stat är i Frankrike detsamma som strykandet af budgeten för cultus och presterskapets underhållande af de trogna. — Och här må en omständighet nämnas, hvilken jag hemtat ur den säkraste källa. Då grefve Daru, Frankrikes f. utrikesminister, umgicks med tanken att sända sin bekanta skrifvelse till den romerska stolen, önskade han att i kammaren bli interpellerad rörande regeringens ställning till de romerska händelserna. En vän till honom vände sig då till en af vensterns berömda talare. Men denne vägrade med orden: Rom handlar alltför mycket i vårt (oppositionens) intresse, för att det skulle ligga i vår fördel att skapa åt det förvirringar. — Till bekräftande af potens ofvannämnda innehåll må tjena, hvad en nyligen från Paris återvänd biskop berättar såsom yttring af en af de ledande statsmännen derstädes: han för sin del ansåg särskiljandet af kyrka och stat i Frankrike vara oundvikligt. Han hade dock lemnat sitt bifall till grefve Daruws välmenta försök att varna påfven och om möjligt afleda honom från hans kortsynta beteende. Men eftersom detta nu varit fruktlöst, så har man dragit gagn af curians felsteg. En så ofantlig presterlig makt, som den romerska hofvet eftersträfvar, är oförenlig med innehafvandet af verldslig makt, och derför skall man genom truppernas återkallande låta händelserna gå sin naturliga gång. Särdeles betecknande är äfven i detta fall erkebiskopen af Paris Darbayts uppträdande å det ekumeniska mötet, alldenstund man kan vara öfvertygad om, att det till fullo öfverenstämmer med den franska regeringens uppfattning. På sammanträdet d. 20 Maj protesterade neml. erkebiskopen i ett anförande, som gjorde ett lifligt intryck, mot det oregelbundna och våldsamma framkommandet med dogmen om ofelbarheten, hvarigenom mötets alla andra sedan månader tillbaka påbörjade arbeten blifvit skjutna åt sidan, Han ordade derefter om sjelfva förslaget rörande ofelbarheten och bevisade, att frågan illa uppställts och blifvit på ett tvetydigt sätt affattad. Det är deri ej någon fråga om biskoparne, utan endast om påtven, och likväl påstår man sig icke vilja någon särskild ofelbarhet, och ordet personlig förekommer ej i förslaget. Man skulle således uttala sig öfver, huruvida biskoparne ha något att betyda vid proklamerandet af dogmer. — Såsom en nutidens man förklarade han till sist, att följden af proklamationen endast skulle bli olycka och faror. I Rom hållas offentliga andaktsöfningar, till hvilka de romerska trogna inbjudits, för att den hel. ande måtte sänka sig ned öfver kyrkomötets fäder. Emellertid kan man förbereda sig på den vigtiga händelsens intråffande inom kort, hvilken skall för alltd göra slut på de romerska päfvarnes verldsliga makt. Ty wanska trupperna skola ju genast återkallas, och i samma ögonblick är påtven i Italiens våld, men ätven blott en italiensk biskop, visserligen med förklarad efelbarhet, men denna har ej mera någon betydelse. Så förberedas nya verldsbistoriska tilldragelser. Regeringen i Florens har mottagit närmare underrättelser ang. den friskara, som inträngt i provinsen Cano. I spetsen för friskarorna, hvilkas antal uppskattas till inemot 50 man, stod en viss Josef Nathan, en vän till Mazzini. På marschen buro de en röd fana framför sig med inskriften: Gud och Folket! Vid ankomsten till Cusino bemäktigade de sig en del ammunition, som var förvarad i de soldaters kasern, hvilka tjenstgöra vid tullgränsen. Blott en soldat höll vakt och satte sig till motvärn, men han blet tagen till fånga. Straxt efter kommo flera tullsoldater och en del karabinierer (gendarmer), hvarpå de upproriska flyktade in i bergen. Vid Colico stötte de emellertid på en afdelning soldater, som splittrade hela hopen. Det bekräftar sig, att bland de tillfångatagva personerna ur friskarorna finnas flera af de från garnisonen i Pavia deserterade underofsicerarne. Befolkuingen i Norra Italien förhåller sig fullkomligt lugn. De flyende upproriska begifva sig öfver gränsen till Schweiz, hvarest de interneras af myndigheterna. Husvisitationer ha egt rum i Genua och kringliggande byar. Inom Spaniens cortes har republikanaren Garrido föreslagit, att man skuile ofördröjligen skrida till valet af en konung, och om valet skulle efter trenne på hvarandra följande omröstningar förblifva utan resultat, så skulle man besluta antagandet af den te2—2 — DDNDND 2 ot — et:: — U —— — —— — ev (f — k