Göteborgsposten – 7 juni 1870, sida 2

ILIORIund C:0o. Från Utlandet. De romerska intrigerna äro ohyggliga och vill man riktigt se, hvilka farliga följder, som kunna uppstå för de katolska länderna, så behöfver man blott uppmärksamma det parti man tagit i Rom att upphetsa detlägre franska presterskapet mot det högre, hvilket våvat visa sig någorlunda sjelfständigt å kyrkomötet. Det är i grunden rent djefvulska stämplingar. Louis Veuillot, den bekante ultramontanske skriftstållaren, hade, för att vid kyrkomötet göra sig säker om ett godt emottagande af päfven och för att i Frankrike agitera, öppnat en subskription i ÅUnivers, hvilken han bragte upp till 100,000 fres och lade för påfvens fötter. Nu, då det gäller att föra det ägre presterskapet i fält mot det högre, hvilket genom Dupanloup och Darboy uttalat sig emot dogmen om påfvens ofelbarhet, samt såunda inverka på kejsaren och kabinettet, har ett päfligt breve utkommit, hvartill, för att tala med hoforganen France i Paris, maken ännu aldrig blifvit kristenhetens anseddaste e kebiskopar till del. Bladet anmärker: Ånnu aldrig har en lekman inom kyrkan intagit en högre ställning ej heller någonsin utöfvat ett mera synbart, markeradt inflytande vid sidan af och öfver biskoparne. Det förvånar oss för öfrigt alls icke, att Pius IX med sådan värma tackar och smickrar den skriftställare, som inom pressen anfört fälttåget för ofelbarheten; men hvad som isynnerhet träffar oss i den hel. fadrens svar, det är ngalunda de så starkt betonade uttryck, som alse honom, utan Frankrikes lägre presterskap: Vi, tillropar Pius detsamma, Vi lyckönska presterskapet, som, förenadt till en gemensam handling understödjer eder (Veuillot) genom sitt föredöme och sin ifver. I denna uppmuntran af samma presterskap, hvars organ är Univers och hvilket följer hr Veuillots ledning, ligger en tanke och en ledning för dess handlingssätt. Som bekant har msgr Dupanloup (af Orleans) förebrått hr Veuillot, att han genom Univers utsår tvedrägt mellan det underordnade presterskapet och biskoparne. Univers gjorde sig i sjelfva verket ett synnerligt nöje af att i ett stitt, hvars biskop är känd såsom motståndare till ultramontranismen, insamla b:drag, hvilka nästan alla voro törsedda med förklaringar, i hvilka lagen lästes för biskoparne och hvari tron på päfvens otelbarhet städde med energi bekandes. Hos det lägre presterskapet har denna dogm funnit de ifrigaste anhängare: subskiipuo ner, bref till deras biskopar, adresser till jåtven, ingenting försummades. Vi nöja oss med art hänvisa på denna omständighet, som väl törtjenar att uppmärksammas. Frankrike är dot land, der 31 biskopar icke dragit i betinkande att förklara sig emot det lämpliga i otelbarhetens utropande; flera andra iakttaga tystnad, men man kan i alla händelser icke påstå, att flertalet af de franska biskoparne är för ofelbarheten; hos det lägre presterskapet deremot är, om neml. icke skenet bedrager, det öfvervägande flertalet för ofelbarheten, och detta flertal förstärkes dagligen med 6elat. Ir Veuillot har en gång svarat, då msgr Sbour tadlade honom: Jag skall genast omtala det i Rom!, och utgitvaren at Unoivers fick rätt emot erkebiskopen. Denna varning har inverkat på det lägre presterskapets hällning. En ifrig ung prest skref för kort tid sedan till oss: Otelbarheten är vårt enda palladium mot biskoparnes absolutism. Är det då sannt, att det lägre presterskapet så ifrigt längtar efter att komma i tillfälle att kunna vända sig till Rom, så fort på ven förklaras ofelbar? ... Vi kunnaa ej underlåta att ännu en gång hänvisa på den skicklighet, hvarmed hr Veuillot höjt ett upprop till det lägre presterskapet och med hvilken ifver Pius IX uppmuntrar och med sitt skydd betäcker en rörelsc, som ogillats af. flera biskopar. i Här visar sig dee närmaste följden af ofelbarhetsdogmen: det lägre presterskapet emanciperas af det högre och tages under