Göteborgsposten – 7 juni 1870, sida 1

rinna, det var hans hustru, det var Berthe. För ögonblicket insåg han ingenting mer än detta. Hela hans tanke förmåga ver tillintetgjord. Hans tinningar dultade häftigt, han förnam ett odrägligt dunkande i sina öron, det förekom honom som om han och hela verlden med honom skulle förgås. Han hade kastat sig ned på en stol. Från purpurröd hade han blifvit likblek; längs kinderna rullade stora tårar som brände honom. Då Jenny såg denna omätliga smärta, denna tysta förtviflan, då hon såg denne man med krostadt hjerta iusåg hon nodrigheten i sitt uppförande. Var ej hon orsaken till alltsammans? Hon hade anat hvem Hectors älskarinna var. Då hon bad om ett möte med Sauvresy föresatte hon sig att säga honom allt och på det sättet på en gång hämnas på Hector och på den andra. Men vid åsynen af denne hederlige man som vägrade att förstå hennes häntydningar, som ej hyste den minsta skugga af misstanka, hade hon fattats af medlidande. Hon hade sagt för sig sjelf att den som skulle bli grymmast straffad var han, och då hade hon ryggat tillbaka, men för sent och han hade ryckt hemligheten ifrån henne. Hon närmade sig Saurresy och försökte fatta hans händer, men han stötte henne ännu en gång tillbaka. — Låt mig vara i fred, sade hau. — Förlåt mig, min herre, jsg är en olycklig varelse, jag afskyr mig sjelf. Han reste sig upp med ens och återkom småningom till känslan af den rysliga verkligheten. — Detta bref, jag hade anat... (Forts.)