Göteborgsposten – 7 juni 1870, sida 1

tryckte ihop hennes strupe så att hon var nära att qväfvas. Hon rosslade och uppgaf derefter ett qväfdt rop. — Ah!... Ändtligen var han herre öfver brefvet! Han behöfde mer än en minut för at! örpna det, så darrade hans händer; dock öppnade ha: det. Ah! hans misstankar voro berättigade, han hade cj bedragit sig. Det var verkligen Berthes stil. Han erfor en rys ig, obeskriflig känsla, en svindel. Han såg ej längre klart; det var liksom en röd sky framför hans ögon; hans beu ville ej längre bära honom, han vacklade, hans händer slogo i luften, sökande en stödjepunkt. Jenny, som återhemtat sig något, gaf förstulet akt på honom; hon tänkte att han skulle falla och rusade fram för att stödja honom. Men ridrörandet af denna qvinna ingaf honom afsky, han stötte henne tillbaka. Hvad hade händt? Han kunde ej säga det. Ahl! han ville läsa detta bref och han kunde det ej. Han närmade sig bordet, hällde i vatten åt sig och tömde efter hvarandra två stora vattenglas, Detta lifvade honom, blodet, som plötsligt rusat till hans hufvud, återtog sitt jemna lopp, han återfick synförmågan. Det var em biljett som blott innehöll några rader, han läste: Gå ej till Petit-Bourg i morgon, eller snarare kom tillbaka innan frukost. Han sade mig nyss att han måste begifva sig till Melun och att han skall komma sent tillbaka. En kel dag! Han ... ja, det var han sjelf. Hectors andra älska