Göteborgsposten – 4 juni 1870, sida 1

va Dn laser detta, vet ni det troligen re dan, ty vi föreställa oss att, såvida det verkligen skedde igår, så bör dagens telegramafdelning vara den vishetens brunn, hvari ni kan sänka eder nyfikenhets öskar. Hvilket det? Kors, det som under hela veckan brytt visa och ovisa män, det som omhandlats i ändlösa tidningsartiklar och konversationskannstöperier, det som gjort att vännen 2. inställt sin tilltänkta hufvudstadsresa af fruktan att kung Carl möjligen kunde få syn på honom och midt på Norrbro iåta sina bussar gripa honom och skjutsa honom in i konseljen som finansminister. Diogenes gick omkring med ljus och lykta för att söka en menniska, kungen har farit till Skåne och Fredensborg för att leta efter en finansminister d. v. 8. mer än en menniska, posito att han skall kunna uppfylla allas, förstås alltid billiga anspråk. Prins Oscar han far åt Helsingland och ändå längre han, men det är för att titta på midnattssolen och lapparne, icke för att leta efter ministrar, ty det är icke meningen att den nya mimiståren skall bli något lapp-verk! Pariserstudenterna demonstrera mot professor Laboulaye och Upsala-studenterna mot professor Mesterton. Den demonstrationen kunde dock varit ogjord, åtminstone i den form hvari den nu framträdt, så tycka vi och säkert mången med oss. För den fullkomligt opartiske betraktaren, som, skild från alla det lättrörliga ungdomssinnets ögonblickliga uppbrusningar, på afstånd iakttagit händelsernas utveckling, synes det nemligen som om stndentkåren handlat mera värdigt om den som fullt tillräcklig upprättelse antagit den öppna och manliga förklaring, hvilken professor Mesterton afgifvit dels i sitt utfärdade rektorsprogram dels i sitt tal vid rektoratets nedläggande, ifall någon upprättelse ens behöft ifrågakomma. Vi ha nemligen svårt att satta det en kår, som omfattar bortåt 1400 personer, skall behöfva så häftigt taga åt sig, hvad som rättvisligen endast kan drabba kanske ett tjugotal deribland. Saken har fått så stor offentlighet att någon protest måste göras, skymfen har genom tidningarne spridis ofver land och rike, en demonstration var nödvändig, säger man. Vi kunna icke finna detta, tidningarne ha ju också skyndat att meddela den enda upprättelse som professor M. kunnat lemna, och ingen förnuftig menniska lärer val ens i tanken vilja tillvita Upsalas alltid högt aktade studentkår i sin helhet, hvad några få utsväfvande individer förbrutit. Detta anseende har den nu varande studentgenerationen mottagit som ett arf från sina fäder, det är en skatt som äfven den, det veta vi alla, sökt att väl förvalta, och detta anseende har sannerligen djupare rötter hos hela svenska folket än att det skulle kunna rubbas af några, om än aldrig så skarpa förmaningsord vid ett stipendii-upprop. Men nu komma vi till sjelfva den knut, omkring hvilken härfvan så småningom allt mer och mer trasslat in sig. Vi mena Upsala-Postens första, lindrigast sagdt oförsigtiga referat af prof. M:s tal vid nämnde tillfälle. Hvartill behöfdes väl ett dylikt, i all sin omständlighet dock ofullständiga referat? Hade det icke varit alldeles tillräckligt, om den värda tidningen, i stället för att så der plötsligt afvika från den vanliga, oskyldiga notisstilen, inskränkt sig till att referera den oerhörda händelsen t. ex. så här: Stipendii-upprop förrättades igår på öfligt sätt af universitetets rektor, prof. Mesterton. I det tal, hvarmed rektor afslöt uppropet, betonade han i allvarliga ordalag de excesser, hvartill några så af studentkärens medlemmar under det förflutna laseäret gjort sig skyldiga och lade stipendiaterna allvarligt på hjertat, att i sin mån söka medverka till upprätthällande af det anseende för ordning, tlit och sedlighet, som Upsala studentkår städse åtnjutit. Med dessa få rader hade allt varit namndt. som behöfts nämnas, och vi äro öfvertygade om att tilldragelsen skulle ha passerat utan det obehagliga uppseende, som den nu icke kunnat undgå att väcka. Men i stället rusar U.-P. åstad och kastar utan vidare reflexioner eller reservationer en gnista i en krutdurk, och explosionen uteblef, som man sett, icke. Men nog borde U.-P. plikta för uppsåtlig, moralisk brandskada, om någon plikt kunde ersätta den skada, som den genom sitt oförsigtiga beteende kunnat åstadkomma, om man icke vågade hoppas, att lågan nu är släckt och härfvan utredd. Mötenas tid tillstundar; ätven i år består Göteborg sig med 3:ne sådana: läkaremötet, folkskoleläraremötet och tandläkaremötet. Tandläkaremötet? Jaha, d. 8, 9 och 10 Augusti sammanträder Skandinaviska Tandläkareföreningen i Göteborg, så står det i annonserna. Se der ett möte der man i allsköns frid kan visa hvarandra tänderna och der bitande repliker med fog böra kunna förväntas. Vi veta icke hvad diskussionsprogrammet för 3 hela dagar kan upptaga allt för godt. Kanske ämnar man resonnera om vigten af att ha tand för tunga eller om konsten att se sin nästa längre än till tänderna. Förste direktören för K. M:ts hofkapell och teatrar har varit ute och åkt igen, denna gång icke figurligt taladt i någon af hufvudstadens tidningar, utan i verkligheten. Resan gällde Karlsborg. Månne der finnas några gryende talanger att remplacera de bepröfvade och erkända för hvilka hr direktören säges göra lifvet så surt som möjligt, isynnerhet sommartiden. Ämnade han erbjuda dem lifstidsengagement? Det ha visst de flesta redan förut. Cirka 72 millioner riksdaler fick svenA JA or