Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 2

öfverilningar, denna natur som gråter och skrattar, i samma minut smeker och stöter bort. — Således återtog Jenny som nu blifvit lugnare, bryr jag mig ej om Hector — hon hade nyss sagt motsatsen och glömde det — jag bryr mig lika litet om honom som jag bryr mig om en menniska som lefde för hundra år sedan, men jeg tål ej att han på detta sätt öfverger mig. Nej, det skall ej bli sagdt att han lemnat mig för en annan alskarinna, jag vill det ej! Miss Fancy tillhörde det slags qvinnor som ej resonnera, som endast känna, med hvilka det är en dårskap att resonnera, ty i trots af de mest ovedersägliga argumenter återkommo de alltid till sin fixa id. Medan Sauvresy gjorde sig den frågan hvarföre hon låtit honom komma, tänkte han på samma gång att den roll han i början föresatt sig blefve svår att utföra. Men han var tålig. — Jag ser, mitt kära barn, började han, att ni hvarken förstått eller lyssnat på mig. Jag har sagt er, att Hector har ett giftermål i sigte. — Han! svarade Jenny, han gifta sig! Hon funderade ett ögonblick och tillade: — Men om det ändå vore sannt? ... — Jag försäkrar er det, svarade Sauvresy. — Nej, utropade Jenny, nej, tusen gånger nej, det är ej möjligt. Han har en älskarinna, jag vet det, jag är säker derpå, jag har bevis derpå. Ty för sex månader sedan fann jag ett bref i hans ficka, som ej är undertecknadt, det är sannt, men som ej kan ha kommit från någon annan än en qvinna.