Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 2

— Men, sade han, om ni ville visa mig detder märkvärdiga brefvet? ... Hon erfor vid dessa ord en känsla, som om en elektrisk ström genomfarit henne. — Visa det för er, sade hon och spratt till. För er? Aldrig. Man sofver. Åskan dundrar, stormen hviner utan att sömnen störes; men plötsligt, i ett visst ögonblick, är den knappt förnimbara vibrationen af en förbiflygande insekts vinge tillräcklig för att väcka en. Jennys ord voro för Sauvresy denna knappt förnimbara vibration. Tviflet väcktes i hans själ. Det var slut med hans säkerhet, hans lycka, hans lugn, hans lif. Han reste sig upp med blixtrande ögon och darrande läppar. — Gif mig detta bref, sade han i befallande ton. — Jenny erfor en sådan förskräckelse att hon ryggade tre steg tillbaka. Hon dolde dock så godt hon kunde sina intryck, hon tillochmed försökte småle för att vända saken i skämt. — Ej i dag, svarade hon, en annan gång, ni är alltför nyfiken. Men Sauvresys vrede växte och blef fruktansvärd; han hade blifvit purpurröd och upprepade med knappt tydlig röst: — Gif mig brefvet, jag måste ha det. (Forts.)