Göteborgsposten – 2 juni 1870, sida 2

församling, hvilken med lifligt bifall helsade hans anförande. Gambetta sade: Då j för ett år sedan första gången hedrade mig med det lagstiftande mandatet, begingen j en handling, som är förnekelsen af hvarje ärttlig monarkisk ering: Jag begärde at eder ett mandat för oförsonlig opposition. Edert votum är en oåterkallelig handling, och resultatet af den omröstning, som för fjorton dagar sedan egde rum, har ingenting ändrat deri (bifall). Plebiscit hade, såsom man sagt, ställt debatten ang. de konstitutionella reformerna. Vi klaga ej deröfver, och jag säger det tillochmed inför denna siffra af 13 million nej, som personer, hvilka före omröstningen voro ytterligt okloka i sina förhoppningar, ansågo för ett tecken till nederlag. Hvad är det, som i sjelfva verket blifvit besegradtDen monarkiska principen. Man kan säga, att de 71 millionerna ja? löst allt; men ingenting skall kunna undertrycka mitt samvetes uppror, hvilket ropar till mig: ÅAllt måste börjas om på nytt! Plebiscit har försvårat kejsardömets ställning; det har bättrat densamma för demokratien. Kejsardömet, som i demokratien vill ha sin utgångspunkt, förklarade sig för 18 år sedan vara evigt, ärftligt, och efter 18 år kände det behof af att söka en ny bekräftelse, att göra sig sjelft tvifvelaktigt. Och hvad det gjort d. 8 Maj, det kan det, enligt sin egen förklaring, göra alla dagar. Godt! Men jag spörjer eder: hvad är en regering, som, etter det hon förklarat sin tillvarelse evig från tid till annan spörjer eder om j tillerkännen henne rättigheten att bestå? Kejsardömet förklarade år 1852, att det dåvarande plebiscit var dess oumkullstötliga grundval, och 1870 begärde det, att j skullen gifva det en ny grundval. Jag förklarar, att det, i ett land hvarest punkter af sådan vigt kunna i hvarje ögonblick sättas i fråga, visserligen kan gitvas konungar, kejsare, en regerande familj, men icke nägon monarki. Deri ligger ett faktum som innebär en rätt. Den, som gång efter annan underkastar sig omröstningen, erkänner dermed, att han hvarken eger personliga anspråk eller personlig legitimitet. Men hvar ligger legitimiteten? I nationens suveränitet. Detta är den rätt, som står ötver plebiscits utgång. Och detta bevisar ätven det löjliga i jemförelsen mellan kejsardömet och en bondkoja (gjord af Ollivier i ett cirkulär, angående arfsrätten). I det j likställen makten med en individuel egenuom, förneken ej den nationala suveräniteten. Och de, som försvara makten, erkänna å sin sida icke heller — häri ligger de oförsonligas teori. Den oförsonliga är den, som hvarken tager sin tillflykt till våldsgerningar eller emöter, eller komplotter. Den princip, på hvilken han stödjer sig, tillhör dem, som vanta sin seger af makten. De oförsonliga veta, att den allmänna rösträtten skall försona sig med dem, då ljuset blir fullständigt, då man å dessa sidor skall veta, att deras politiska system hvarken hotar rätten eller moralen eller de materiela intressena. De oförsonliga måste derför tillbakavisa dem, som vilja begagna sig af andra medel än öfvertygelsens; och om det ges några lönmördare, så mäste man öfverlemna dem at lagen, hvilka de än må vara; de ha ingenting gemensamt med politiken (bravo). Den siftra af 13 million röster, som, oaktadt den skräck man utbredde, ernåddes, och hvilken antagit republiken nu genast, förskräcker våra motståndare så, att de ej veta, hvad de skola taga sig till med sin seger: de äro tvehågsna, i tvedrägt; de uppskjuta allt; och det är ej säkert, att de, som i går ledde festen, skola i morgon vara med på brölloppet, De taga äfven i öfvervägande beskaffenheten af sina ja-. Men veten j, hvaraf denna kontingent hufvudsakligen består? Af bourgeoisiens röster. Denna bourgeoisie, som år 1789 var folkets hutvud och lärarinna, denna bourgeoisie som fordom visat så mycket mod mot så mycket tyranni, har i dag på fegt sätt gripits at fruktan och af farhaga för det obekanta kastat sig i sin grymmaste tiendes armar. Jag spörjer eder nu, om j tron, att den skulle fortfara med att gifva ett så bedroötligt exempel på politisk apostasie, om man för densamma ådagalade, att dess ängslan är utan grund och att dess intressen icke löpa den ringaste fara? (Nej! nej!) Men hvad måste ske? Man måste bevisa, att j ej aren dess tiender. Den politiska retormen innehåller i sig fröet till de sociala reformerna. Jag säger de sociala reformerna-?, ty det, som man kallar den sociala frågan, existerar icke. Det finnes mångfaldiga och olika intressen, hvilka afse än egendom, än arbete, än association. Jemte dessa behot hos en del at valmännens massa finnes det giltiga rättigheter, som ej äro motsatta edra och hvilka man måste lugna. I måsten säga dem och redan nu genom edert klona uppträdande fiamhalla för dem, att med eder egendomen ej löper nagon fara, under det att den ar utsatt för allvarligare faror genom de från det monarkiska systemet oskiljaktiga krigen, utgifterna och gunstlingskapet. I mästen bevisa, att j ej tillnören sammansvärjningspartiet, då j törklaren eder mot den man, hvars lycka grundats genom sammansvärjningarne (bifall). Men vaktom oss för att göra den allmänna rösträtten några tillvitelser, derför att den irrar sig. Fastän den urartat, böra vi icke förgata, att det är vår princip. Och jag, som är en fredens man, jag hyser en sådan aktning för denna legitima suveränitet, att jag icke skulle dröja att utfärda ett upprop till styrkans makt, om man ville bära händer på den allmänna rösträtten. Den allmänna rösträtten är hvarje samvetes, hvarje förnufts delaktighet i nationens regering; uet är frälsningens ankar! Vi ha allt att vänta af den, och jag påstår, att våra förväntningar skola inom kort vara rättfärdigade (ja! jal). . Tal. betonade ytterligare nödvändigheten af sammanhållning, men äfven af ordning, då den republikanska venstern nog skulle komma att vinna anslutning. Lagstiftande törsamlingen kommer antagligen att snart hemförlofvas. Regeringen har neml. vid hållet ministerråd beslutat uppskof med en mängd ärendens behandling till nästa session. Spaniens kolonialminister Moret har inom cortes framlagt ett lagförslag om slafveriets upphäfvande i de spanska besittningarne. anl. desamma skola alla slafbarn, som födas efter lagens förkunnande, vara fria, under det att regeringen skall friköpa alla sedan d. 18 Sept. 1868 (revolutionens början) födda slafbarn mot et pris af 50 escudos hvartdera. Den republikanske deputeraden Blanc har frågat, om det var sannt, att biskopen af Os