Göteborgsposten – 1 juni 1870, sida 2

— I hrilken ton du yttrar detta! utbrast Sauvresy; skulle du möjligtvis finna några invänningar? Hon sökte verkligen invänningar, men kunde ej finna en enda som var nog förnuftig för att framställas. — Jag är litet rädd för Laurences framtid, sade hon slutligen. — Bah! och af hvad anledning? — Jag talar blott efter hvad du sjelf sagt mig. Hr de Trmorel har som du sagt mig, varit en lättsinnig varelse, en spelare, en slösare... — Ett skäl mer för att hysa förtroende till honom. Hans förflutna dårskaper garantera klokhet för framtiden. Hun har fått en lexa som han aldrig skall glömma. Han kommer för öfrigt att älska sin hustru. — Huru vet du det? — Åh! han älskar henne redan. — Hvem har sagdt dig det? — Han sjelf. : Sauvresy började derefter skämta öfver sin väns låga, som han förklarade vara en ren platonisk kärlek. — Kan du tro, sade han skrattande, att han finner den hederlige Courtois roande och spirituel? Ah! de kära se allting här i verlden genom kärlekens synglas! Han tillbringar hvarje dag ett par tre timmar hos Courtois i hans embetsrum. Men hvad tusan gör du i toilettrummet? hör du mig? Hon hörde honom blott alltför väl. Hon behöfde bela sin viljekraft för att ej rusa ut i rummet och ropa ull sin man: