Göteborgsposten – 1 juni 1870, sida 2

hon tvingade sig att lyda honom, hon underkastade sig att lätsa en kärlek som hon var langt ifrån att känna. Men nu började han bli skadlig. Skulle hon tåla att han af en nyck bröt en förbindelse som var lifvet för henne? Skulle hon tåla att han var i vägen för hennes lycka? Hon tillslöt ej ögonen. Hon hade en af dessa rysliga nätter, under hvilka brotten uppgöras. Först efter frukosten följande dag befann hon sig ensam med Hector i biljardsalen. — Är det sannt? frågade hon honom. Uttrycket i hennes ansigte var så skarpt, att han blef rädd. Han stammade: — Sannt ... hvilket? — Ert giftermål. Hau teg först, funderande på om han skulle tala rent ut eller söka undanflykter. Beherrskad af Berthes befallande ton, svarade han slutligen: — Ja! Detta svar förkrossade henne. Ända dittills hade hon hyst en strale af hopp. Hon trodde att han i alla händelser skulle söka att lugna henne, att bedraga henne. Det finnes förhållanden i lifvet, då lögnen är en sista ynnest. Men nej; han bekände. Och hon blef tillintetgjord, det fattades henne ord för att uttrycka sina känslor. Tremorel började då framställa bevekelsegrunderna för sitt uppförande. Kunde han alltid bo i Valfeuillu? Med hans smak och vanor, hvad skulle han väl göra med femtontusen francs i räntor? Vid tretio års ålder, om någonsin, är det tid