Göteborgsposten – 28 maj 1870, sida 2

(Insändt. Vid Selma de Ia Croix graf. Sof sött, sof stilla, du späda lilja, som döden skar med sin lia bort. Det var den allgode Fadrens vilja att barnets lif blef på jorden kort; ty den han älskar han tager åter förrin anden snärjes i syndens garn — ej större lycka sig tänka låter än den att finna sin död som barn. Nog ser jag tårarne, moder ömma, som sorgen pressar från hjertat ditt; dock sörj ej mer, ty du bör ej glömma att Gud en fristad ditt barn har gett. Du Selmas fader, som sorgen sänder din suck till henne som gick från cr, var glad, ty dottren med knäppta händer nu hos sin Gud för oss alla ber. Ja, må vi äfven vår bön förena med engelns milda och varma bön, att våra själar må bli så rena som Selmas var, då blir döden skön. Ej minsta fasa hans åsyn väcker, han blir blott fridens och glädjens bud, som villigt handen åt anden sträcker och för den frälsad till Herren Gud. Ja, låt oss strida till dess vi en seger öfver allt ondt b då skall en gång vi der o de ädla väsen vi mistat här; och ljusomhöljd uti Fadrens sköte skall Selma ropa med engels röst: Gud pris ära! vid detta möte jag ser att himlen skänkt alla tröst. Gm vinna r, n finna