Göteborgsposten – 24 maj 1870, sida 2

— Tag nu fort dyrbarheterne, medan vi äro ensamma, sade Sauvresy. Jag hade svårt att utfå dem. De äro misstrogna på pantlåneinrättningen. Jag tror att de i början togo mig för en medlem af något tjufband. — Du uppgaf väl ej mitt namn åtminstone? — Det var onödigt. Min notarie var lyckligtvis med mig. Man kan aldrig veta hvad en notarie är i stånd att göra en för tjenster. Tycker du ej att samhället är orättvist mot notarierna? Tremorel tyckte att hans vän talade mycket lättsinnigt om allvarsamma saker, sorgliga saker tillochmed och hans lätta ton väckte hans motvilja. — Slutligen, fortfor Sauvresy, gjorde jag ett besök hos miss Fancy. — Aha! — Mottag först mina komplimanger, min vän, du låter dina väninnor bo präktigt, hennes våning är beundransvärd. — Men hon sjelf, såg du henne? frågade Hector otåligt. — Ja. Hon har varit sängliggande under gårdagen, man fick bära henne till sängen då du lemnat henne och alltsedan dess har hon oupphörligt gråtit och snyftat. — Har hon ej mottagit någon? — Nej. Hon trodde dig vara död, och när jag försäkrade henne att du var hos mig, frisk och sund, trodde jag att hon skulle bli tokig af glädje. Vet du, hon är verkligen mycket vacker. — Åbja ... ej så illa.