Göteborgsposten – 24 maj 1870, sida 1

Hon gjorde en bifallande ätbörd med hufvudet utan att lyfta up ögonen. — Då är det tid att jag reser, återtog Sauvresy, om jag ej vill komma för sent till tåget. — Jag följer dig till stationen, yttrade Tråmorel ifrigt. Det var ej å haus sida ett rent vänskapligt anbud. Han ville bedja sin vän göra sig underrättad om de föremål som stannat qvar på pantlåneinrättningen vid rue de Conde och tillika bedja honom gå till miss Fancy. Han erinrade sig med ett visst nöje denna unga flicka, ty han hade den angenäma vissheten att ha synts stor i hennes ögon midtunder sin ruin. Hon hade beundrat honom och detta rörde honom. — Hon åtminstone, tänkte han, skall ej göra narr af mig. Han vågade dock ej skrifva till henne, ty han tänkte att hon möjligen gjort sina reflexioner och att, om hon gjort sådana, hon ej skulle underlåta att kolportera hans bref, som man skulle skratta åt. Sauvresy lofvade att troget fullgöra de båda uppdragen. Från fönstret i sitt rum följde Berthe med blicken de båda vannerna, som arm i arm följde Orcivalsvägen. — Hvilken skilnad, tänkte hon, mellan dessa båda män! Min man sade nyss att han ville vara grefvens intendent; han liknar verkligen alltför mycket en intendent. Hvilken ädel gång har oj grefven, huru ledigt han för sig, hvilken distinguerad hållning! Och dock är jag säker på att min man föraktar honom, emedan han ruinerat sig på att begå dårskaper. Ah! hvarföre är han ej sjelf i stånd