sådana skakningar och tog för själsstyrka hvad som hos Tremorel var tadelvrärd tanklöshet. Sedan, efter att ha skänkt sin beundran åt hans karakter, granskade hon hans yttre. Aldrig, tyckte hon, hade hon sett en person som så hos sig haft förenade alla yttre fullkomligheter. Han var stor och hans hufvud, som var litet — hvilket är ett racetecken — var utmärkt välformadt. Han hade bred panna, stolt blick, och hans skägg, som han bar helt, förhöjde effekten af hans bleka hy. Sausresy deremot var rödbrusig, han började bli tjock och hade ett fasligt beskedligt utseende; slutligen bar han endast mustascher, som militärerna, hvilket är vanligt för borgare. — Nå, sade Sauvresy, eftersom jag nu skall bli din affärsman så gif mig mina instruktioner och några nödvändiga uppgifter. Huru stor är eller var, om du så vill, siffran af din förmögenhet? — Din fråga gör mig verkligen en smula brydd, min vän. — Huru så? — Jag är fullkomligt okunnig derom. Sauvresy, som hade en blyertspenna och ett stort pappersark framför sig, färdig att anteckna siffrorna, syntes något förvånad. — Må vara, återtog han, låtom oss beteckna aktivan med zx och öfvergå till passivan. Hvad är du skyldig? Hector gjorde en åtbörd af öfverlägset förakt. — På min ära, jag det vet, svarade han. — Huru, ej ens ungefär?