— Ånjo. Jag bör ungefär vara skyldig fem eller sexhundratusen francs till huset Clair; till Dervoy femhundratusen francs; en nästan lika stor summa till Dubois .. — Och vidare? — Mina minnen sträcka sig ej längre. — Men du har väl åtminstone något slags anteckningsbok, i hvilken du inskref de lån du tog upp? — Nej. Jag har ej en enda anteckning. Jag gjorde i förgår morse en brasa af alla mina papperslappar. Herrn af Valfeuillu gjorde ett hopp der han satt på sin stol. Ett sådant handlingssätt syntes honom vidunderligt; han kunde ej tro att Hector menade allvar. Han menade dock allvar och denna affekterade okunnighet ansåg han vara ett bevis på god ton. Att ruinera sig utan att bekymra sig det ringaste om de tillgångar hruröfver man disponerar är mycket nobelt, mycket distingueradt. — Men, olycklige, utbrast Sauvresy, huru skall jag då kunna göra din affärsställning klar? — Låt bli att göra den klar; gör som jag, låt mina fordringsegare hållas; de skola nog veta att göra sig betäckta, var lugn; låt dem sälja min egendom på auktion . — Aldrig! om det går derhän, är du alldeles ruinerad. — Bah! litet mer eller mindre!