Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 2

sitta i fönstret och se efter, som komma hem midt i natten, ännu varma efter orgierna, som förlorat på spel, äro rusiga och som slå sin hustru om hon beklagar sig. Några månader efter sitt giftermål började hon få de barockaste fantasier, de underligaste nycker. Det var ett prof. Hon ville se huru längt hennes mans medgörlighet skulle gå; hon tänkte trötta ut honom. Det var hon som tröttnade, ursinnig öfver att ej ha rönt motstånd eller motsägelse en enda gång. Att vara såäker på sin man, att veta att man intager ett sådant rum i hans hjerta, att der ej finnes plats för någon annan, att ej ha något att frukta, ej ens en böjelse eller nyck för en enda dag, förekom henne outhärdligt. Hvad tjenade det då till att vara skön, qvick, kokett, ung och förvrida hufvudet på alla menniskor? Ah! hvarföre hade hon ej gift sig med en af dessa män, hvars hela passion består i välljudande fraser, som tyckas födda för att utgöra de arma qvinnornas förtviflan; privilegierade varelser, hvilkas ögon ha. en magiskt fängslande kraft, hvilkas vibrerande röst kommer den fastaste dygd att vackla, som visa sig och som segra. Med en sådan man skulle hon ha varit lycklig, och hennes lycka skulle ha fördubblats af de rivalers raseri, hvilka blifvit ställda i skuggan genom glansen af hennes skönhet. Hon skulle ha vetat qvarhälla sin man, hålla honom tillbaka från alla andra qvinnor. Och om det ej lyckats henne, skulle hon hvarje afton ha återeröfrat honom. Hon skulle ha användt alla den qvinnliga arsenalens vapen, hon skulle ha hittat på oemotståndliga medel att väcka hans passion. Med Sauvresy behöfdes ej detta. Stackars unge man! Ett ord,