Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 2

törstade efter sinnesrörelser, hon önskade framtidens ovisshet, det oförutsedda, hastiga öfvergångar, passioner, äfventyr och en hel mängd andra saker. För öfrigt hade Sauvresy misshagat henne från första dagen, och hennes hemliga motvilja ökades i samma mån som hon blef säker om sitt välde öfver honom. Hon fann honom vulgär, löjlig. Hon tog enkelheten i hans sätt för våpighet. Hon granskade honom och fann i hans utseende ej något enda drag som kunde väcka hennes beundran. Om han talade, lyssnade hon ej, ty i sin vishet hade hon för länge sedan blifvit öfvertygad om att han ej kunde säga något annat än det som var tråkigt och hvardagligt. Hon var förtretad på honom för att han ej haft en sådan stormig ungdom som är familjernas förfäran. Hon förebrådde honom för att han ej lefvat med i verlden. Han hade dock gjort som många andra. Han hade fordom bott i Paris och pröfvat samma lefnadssätt som hans vän Tremorel. Efter sex månaders förlopp hade han fått nog deraf och återkom till Valfeuillu för att hvila ut efter orgierna. Erfarenheten kostade honom hundratusen francs och han ångrade ej, sade han, att till detta pris ha fått lära känna det rätta värdet af ett gladt lif. Sauvresy hyste en gränslös beundran för sin hustru. Hon behöfde blott framställa en önskan för att i ögonblicket bli åtlydd, och denna blinda undergifvenhet för hennes vilja syntes henne vara servilism hos en man. En man, sade hon för sig sjelf, är född att herrska och ej lyda, att vara herre och ej slaf. Hon skulle föredragit en af dessa män som man får