Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 1

dig att ej drifva ett föroläm denne ende var Sauvresy. Medan Hector väl slagit sig ner framför ett väl försedt bord, hade han ej längre styrka att bibehålla sin trumpna förbehållsamhet. Han omtalade för Sauvresy alltsammans, sitt föregående skryt, sin fruktan i sista ögonblicket, sin ångest i hotellet, sitt raseri, sin ånger, sitt missöde på pantlåneinrättningen . . . — Ah! sade han, du räddar mig, du är min vän, min ende vän, min bror!... De suto qvar der och samtalade öfver två timmar. — Se så, sade slutligen Sauvresy, låtom oss bestämma våra planer. Du vill försvinna några dagar; jag inser det. Men du skall denna samma afton skrifva några rader till tidningarne. I morgon tager jag dina affärer om hand, jag tror mig i stånd dertill; utan att precist veta hur sakerna stå, åtager jag mig att rädda on vacker summa åt dig, vi ha penningar, dina fordringsegare skola bli tillfredsställda. — Men hvart skall jag taga vägen? frågade Hector, som förskräcktes af blotta tanken på att bli ensam. — Huru! jag för dig naturligtvis med mig till Valfeuillu. Vet du då ej att jag är gift? Ah, min vän, det finns ej lyckligare man till än jag. Jag har gift mig af kärlek, med den vackraste och bästa bland qvinnor. Du skall bli vår bror... Men kom, min vagn står der nere vid porten. Under det de gingo derifrån fortfor han: — Jag tillber Bertha, ser du, och hon skänker mig pande gyckel med honom,