Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 1

att man skall begå den! Det är löjligt. Hvarföre vill du döda dig? Hector funderade, han anade möjligheten att få lefva. — Jag är ruinerad, svarade han dystert. — Och det är ditt enda skäl? — Det enda. — Min vän, tillåt mig säga dig att du är tokig! Ruinerad!... det är visserligen en olycka, men då man är vid vår ålder skopar man sig en ny förmögenhet. Oberäknadt att du ej är så ruinerad som du säger, ty jag har hundratusen livres i räutor. — Hundratusen livres ...? — Minst, ty hela min förmögenhet består i jord som ej ger fyra procent. Tremorel visste att hans vän var rik, men ej så rik. Kanhända var det en känsla af afund som förmådde honom säga: — Nåväl! jag har egt ännu mer, men i dag har jag ej frukosterat. — Olycklige! och du säger mig ej detta förut! Men det är sannt, du är i ett ömkansvärdt tillstånd; kom nu fort, skynda dig! Han drog honom med sig mot restaurationen. Tremorel följde surmulen denne vän som — kanhända — räddat hans lif. Han visste med sig att han blifvit öfverraskad i en rysligt löjlig belägenhet En man som är fast besluten att skjuta sig för pannan skyndar sig att trycka af, ifall någon ropar på honom, och gömmer ej sitt vapen. Bland alla hans vänner var en enda nog ädelmo