fem domestiker, åtta hästar i stallet och en ännu god kredit, hade nämligen nu fått lust att röka, men hade ingentiog att köpa en cigarr för; han var hungrig men kunde ej betala en måltid i den aldra sämsta krog. Visserligen skulle han, om han velat, ännu kunnat skaffa sig tillräckligt penningar, och det temligen lätt ändå. Han behöfde blott helt lugnt gå tillbaka till sin bostad och använda de återstående spillrorna af sin förra prakt. Det fanns nog mycket qvar som ej tagits i mät. Men då skulle han ju trotsa verlden, han skulle i och med detsamma erkänna den oöfvervinneliga fruktan som gripit honom i sista ögonblicket, han skulle underkasta sig blickar som voro grymmare än en pistolkula. Man har ej rättighet att på det sättet bedraga sin publik; när man förkunnat att man ämnar begå sjelfmord, så dödar man sig. Hector borde således döda sig, emedan han sagt att han skulle göra det, emedan tidningen förkunnat händelsen. Detta erkände han åtminstone för sig sjelf, under det han gick, och han gjorde sig de bittraste förebråelser deröfver. Han erinrade sig en vacker plats i Viroflayskogen, der han en gång duellerat. Han hade sagt för sig sjelf, att på detta ställe skulle han taga lifvet af sig, och han begaf sig dit på den vackra vägen från Point-du-Jour. Liksom föregående dag var vädret vackert, och grupper af qvinnor och unga karlar tågade i hvart ögonblick förbi honom. Dessa gjorde lustfärder ut på landet, och på långt håll hördes deras glada skratt. Omnibusar, öfverfyllda af lustfarande, foro förbi honom. På ett ställe i närheten var det bröllop och i förbidan på måltiden dansade gä