sterna. Alla menniskor tycktes lyckliga och nöjda, och denna glädtighet förekom Hector som ett hån mot hans närvarande elände. Fanns det då ingen annan än han som var olycklig i verlden! Emellertid led han af en outhärdlig törst. Anländ till pont de Sevres, lemnade han derföre vägen och steg ned till Seinestranden för att dricka. Han böjde sig ned, hemtade upp vatten i handen och drack. En oöfvervinnelig trötthet kom öfver honom. Der fanns en gräsplan, han satte sig, eller snarare sjönk ned på gräset. Hans tinningar bultade, bans hufvud brände, han svettades och rysningar genomforo honom från hufvud till fot. Han hade feber och döden föreföll honom nu vara lockande ; han tänkte nästan med glädje på att hans tanke skulle vara tillintetgjord och att han ej skulle lida mer. Straxt ofvanför den plats der han låg voro fönstren öppna till en restauration i Sevres. Man kunde se den derifrån likaväl som från bron, men han brydde sig ej mer om något. I en af restaurationens salonger höllo några unga karlar och qvinnor på att sluta en frukost. Hector såg dem, hörde tillochmed klingandet af glasen. Dessa menniskor voro lyckliga, liksom han fordom varit, och han afundades dem deras lycka. Nu kunde han förklara en hel mängd saker som fordom synts honom dunkla, han kunde förklara afunden och brottet, de frestelser armodet föder och stölden. (Forts.)