huru förtviflad hans beligenhet än var. Men hvar skulle han få penningar ifrån under en vecka? Jo, en räddning var öppen för honom: pantlåneinrättningen. Han kände denna inrättning endast till namnet, men nog för att veta att han der för sina juveler skulle erhålla en viss summa. Men hvar skulle ban få reda på en pantlåneinrättning? Han vågade ej bedja någon om anvisning, utan sökte på höft i hela quartier latin, som han knappt kände. Han gick nu med stadiga steg, han sökte något, han hade ett mål. Vid Rue de Conde såg han på ett stort mörkt hus en skylt: Pantlåneinrättnirg. Han inträdde. Solen var liten, fuktig, smutsig och full af folk. Men om stället var dystert, si tycktes de länesökande bära sin nöd med gladt mod. Der funnos studenter och grisetter från studentqvarteret, hvilka samtalade och skrattade medan de väntade på att det skulle bli deras tur. Grefve de Trämorel gick fram, hållande i handen sitt ur, sin kedja och en mycket vacker briljaut som han dragit från sitt finger. Han visste ej till hvem han skulle vända sig. En ung qvinna såg hans förvirring och yttrade: — Lägg era saker på ändan af dender brädan framför gallerverket med gröna förhängen. Kort derefter ropade en stämma som tycktes komma från ett angränsande rum: — Tolfhundra franes för uret och ringen. Summans storlek åstadkom en sådan sensation, att alla samtal upphörde. Allas blikar sökte millionären, som skulle stoppa så mycket penningar i sina fickor. Millionären