att med allvar och kraft sönderrifva det nät af bedrägerier och skälmstycken, som under en lång följd af år knutits och antagit allt vidlyftigare dimensioner. Jag tror förvisso att ingen tidningsredaktör, om han icke är så tillvida oberoende, att han sjelf rår om den tidning han redigerar, skulle här kunna öppet och ärigt föra sanningens språk. Såsom ett exempel på huru bunden en sådan person annars måste finna sig, må här omtalas, att Svenska Amerikanarens förre redaktör, hr Roos, blef ör det han ställde Missouri Landkompaniet till rätta för begångna förseelser af tidningens direktion strängt hotad med redaktörskapets förlust; detta ehuruväl han, såsom det långt öre detta visat sig, hade fullkomligt rätt i sina påståenden. Häftigt och opåkalladt har jag blifvit angripen af konsul Hawkinson, innan jag om nonom hunnit säga mera, än att han icke kan i skrift uttrycka en enkel mening på modersmålet samt att han i pastor Carlsson egt och eger sin bäste vän och gynnare, ett par uppgifter som icke kunna bestridas. Hr konsuln har samtidigt i de båda svenska Chicagotidningarna låtit införa en liten uppsats, i 10 försvarspunkter, om hvilka jag endast vill anmärka, att fastän, som hr konsuln påminner om, inzen lön är anslagen för vice konsulatet i Chicago, så torde befattningen likväl icke vara så litet lönande, eftersom så många fika efter att erhålla densamma. Det är allmänt kändt, att Chicagos v. konsul, i likhet med andra sådana, icke gerna gör något för intet: han låter tvärtom betala sig ganska bra för sitt besvär, äfven om detta inskränkes till att teckna namnet under en handling, som den fattigaste lägger fram för honom. Dessutom tillskyndas otvifvelaktigt Nationalliniens emiJrantagent V. L. Hawkinson, hvilken äfven srifver vexelrörelse m. m., en icke så obetydlig fördel genom den rekommendation, som ligger i hans värdighet af de förenade rikenas komsul. Om, såsom hr konsuln tycks vilja åta påskina, konsulatet i Chicago icke blir mycket anlitadt, så är dock dermed alldeles icke sagdt, att detta icke skulle kunna uträtta jemförelsevis mycket mera till gagn för alla hitströmmande svenska och norska emigranter. Af något personligt agg mot hr Hawkinson, som aldrig på ringaste sätt förnärmat mig, kan jag naturligtvis icke vara intagen; och hvad slutligen angår mitt omnämnande af hr H:s namnförändring, vill jag bedja honom och andra vara fullt öfvertygade om, att jag visst icke härmed velat insinuera, det han skulle na något skäl att blygas för sitt gamla svenska namn Håkansson, om hvilket jag icke vet annat än godt. Mina uppgifter rörande pastor Carlssons verksamhet på platsen äro i allt ett uttryck lör min uppfattning af verkliga förhållandet, men en och samma sak kan, som man vet, framställas på många sätt, och jag vill icke påstå, att jag funnit det lyckligaste. Jag känner många aktningsvärda män som, i likhet med domprosten Wieselgren, äro böjda att i alla möjliga afseenden tro det bästa om hr C.; och jag respekterar deras, säkerligen på ganska vackra skäl grundade öfvertygelse, men huru gerna jag än ville, kan jag dock icke dela densamma. Mitt påstående att flertalet bland våra prester här i landet äro våra landsmän till stor skada, kan jag aldrig vika ifrån. Ingen af dem är min personlige ovän; och vore det möjligt att spara dem, då jag sår att angripa det fördömvärda system, som ir deras, skulle jag göra det. Ingen må emellertid tro, att jag blindt och obetänksamt rusat åstad; jag hade noga lyssnat till de tvenne, for och emot pastor C. stående partierna, innan jag tog bladet från munnen. På samma