lifdömda lida i sitt fängelse natten före sin afrättning. Han gret af smärta och raseri, han vred händerna, han bad. Slutligen fram på morgonen insomnade han i sin fåtölj, utmattad, tillintetgjord. Tre eller fyra slag på dörren väckte honom. Han gick att öppna. Det var uppassaren som kom för att höra hvad han hade att befalla och som stannade på tröskeln alldeles förstenad vid äsynen af denne man med kläderna i oordning, upplöst halsduk, likblek, med blodsprängda ögon och håret fastklibbadt vid tinningarne af svett. — Jag bcehöfver ingenting, svarade Hector, jag går ner. Han steg ner. Det återstod honom jemnt och nätt så mycket penningar, att han kunde betala rummet och gifva uppassaren sex sous i drickspenningar. Utan mål, utan plan gick han ifrån detta hotell, der han lidit så mycket. Han gick med osäkra steg och butiksegarne som stodo framför sina portar, sade då de sågo honom passera: — Hvilket lif de föra, dessa studenter! Se här åter en som tillbragt natten vid glaset! Hector var mer än någonsin besluten att dö, men han önskade några dagars, en veckas uppskof för att lugna sig, bli sig lik igen. Men huru skulle han kunna lefva en vecka? Han hade ej mer en enda centime på sig. — Han ångrade nu att han gifrit sin älskarinna sina sista tiotusen francs. Han hade visserligen ungefär tjugotusen francs att fordra, men han skulle dödat sig hellre än att återfordra dessa penningar. Det föll honom ej ens in att tänka derpå,