svarade ej. Den qvinna som redan gifrit Hector ett råd stod lyckligtvis ännu bredvid honom. — De tolfhundra francsen äro för er räkning, sade hon, svara om ni antager eller ej. — Jag antager! utropade Hector. Han kände en så omätlig glädje, att han tillochmed glömde sina qval under natten. Tolfhundra franes! Huru många dagar skulle han ej kunna lefva tör denna summa? Hade han ej hört omtalas att det fanns tjenstemän, som ej förtjenade mer under hela året. De andra lånesökande gjorde narr af honom. De tyckte sig der vara som hemma hos sig. Några af dem samtalade förtroligt med tjenstemännen på stället eller gjorde anmärkningar. — Huru! sade en, sextio francs på mitt ur? I måndags gaf ni mig åttio francs. Jag har således slitit det för tjugo franes under fem dagar! Hector väntade en lång stund, tills en af tjenstemännen, som satt och skref bakom ett annat galler, utropade : — Hvem skall ha de tolfhundra franesen Grefven närmade sig. — Jag, svarade han. — Ert namn? Hector tvekade. Att högt uttala sitt adliga namn på ett sådant ställe kunde aldrig komma i fråga. Han tog det första namn han hittade på och svarade : — Durand. — Hvar äro era papper?