Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 2

skulle bli läst på klubben, kanhända meddeladt åt någon tidning, och att det i alla händelser skulle göra stor effekt. Men hur han bråkade sin hjerna, hittade han ej på någon lämplig ordalydelse. Tio gånger började han sitt bref, tio gånger ref han sönder det. Slutligen kastade han bort pennan och utbrast: — Ah! hvad skulle det tjena till? Kan kastade en blick på pendylen. Klockan fattades fem minuter i elfva. Han lade pistolerna på kaminen och mumlade: — Klockan tolf skjuter jag mig för pannan; jag har ännu en timma qvar att lefva. Han kastade eig tillbaka i fåtöljen lutade hufvudet mot ryggstödet och fötterna mot kaminbordet. Hvarföre dödade han sig ej genast? Hvarföre pålade han sig denna timma af väntar, qval, ångest? Han skulle ej kunnat lemna en förklaring deröfver. Han sökte att draga sig till minnes de olika förhållanden som han under sitt lif genomgått. Han var bestört öfver den svindlande hastigheten af de händelser, som fört honom till detta simpla rum i ett hotell garni. Huru hastigt tiden rusat framåt! Det förekom honom som om det varit i går han första gången gick och lånade hundratusen francs. Men då en man rullat till botten af bråddjupet, hvartill tjenar honom medvetandet om orsakerna till fallet! Pendylen utvisade nu att klockan var öfver half elfva. Han tänkte ännu på den der tidningsnotisen som han råkat få se. Hvem hade omtalat nyheten? Miss Fancy utan tvifvel. Sedan hon återfått sansen hade hon rusat efter