Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 1

sig. Om vi få lust att promenera, att gå ut, nåväl! låtom oss gå till Saint-Ouen, till Asnigres, till Robinson. Der förstår man sig på att roa sig! Man äter furstligt för fem francs person. Säg, vill du? Hector svarade ej genast. — Så länge penningarne räcka, fortfor Jenny, skola vi skratta. Då vi ej ha några qvar, skall du, om du ännu är bestämd derför, döda dig, det vill säga, vi skola döda oss tillsammans. Men ej med en pistol, eller hur? det bör göra alltför ondt. Vi skola tända en stor kolbrasa, vi skola inslumra och från sömn öfvergå till död. Det förekommer mig som ett sådant dödssätt ej skulle vara det ringaste smärtsamt. En af mina väninnor, som redan förlorat medvetandet då man slog in dörren till hennes rum, sade mig att hon ingenting kännt, blott lite ondt i hufvudet. Denna föreställning att taga lifvet af sig genom kolos tillsammans med en grisett föreföll grefve de Trmorel löjlig och han passade ej för det löjliga. Han slet sig nästan våldsamt ur Fancys armar och stötte henne tillbaka. — Nog med pjunk, sade han i sin gamla ton. Allt hvad du sagt, mitt kära barn, är mycket vackert, men löjligt. En man med mitt namn gömmer sig, han dör. Han drog åter upp bankonoterna, som Fancy smugit i hans ficka och kastade dem på bordet. — Se så, farväl nu! Han ville gå ut, men hon hängde sig förtvifladt fast vid honom.