Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 1

Man kan lefva länge, mycket länge och mycket bra på denna summa. Dessutom kunna vi sälja allt onyttigt som finns här, hästarne, vagnen, mina diamanter, min gröna cachemire och vi skola få denna summa tredubblad, fyrdubblad tillochmed. Tretiotusen francs! det är en förmögenhet. Tänk på huru många dagars sällhet denna summa representerar! Grefve de Tremorel skakade nekande på hufvudet, men på samma gång smålog han helt förtjust. Hans fåfänga smickrades af den kärlek miss Fancy lade i dagen. Till denna grad älskade man honom, till denna grad skulle man sakna honom! Hvilken hjelte skulle ej verlden förlora! — Ty vi skola ej stanna här, fortfor Jenny, vi skola dölja oss i något litet hus i andra ändan af Paris. Du vet ej, du, att man på höjderna vid Belleville kan för tusen francs få hyra förtjusande lägenheter, omgifna af trädgårdar. Du får aldrig lemna mig, ty jag kommer att bli svartsjuk, ser du, mycket svartsjuk! Vi skola ej ha några domestiker och du skall få se huru väl jag förstår mig på att sköta ett litet hushåll... Hennes qvinnliga fyndighet visste hitta på just det enda som kunde beveka Tremorel. — Vi skola lefva fullkomligt ensamma, fortfor hon. Framför allt få vi ej mottaga dina gamla vänner. Dåligt folk! Jag afskyr dem, och du har sjelf erkännt för mig att de ej tycka om dig och att de äro afundsjuka på dig. Ingen skall få veta hvar vi blifvit af, vi skola aldrig sätta foten inom Paris. När man är lycklig, måste man dölja