Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 1

Grefven af Trmorel ). Af Emile Gaboriau. Förf. till Herr Lecod, m. fl. Öfvers. frän franskan. Hon betraktade honom med vidöppna ögon, stum och orörlig af förfäran. Men på samma gång beundrade hon honom. Hon häpnade öfver detta mod, detta lugn, denna sorglöshet. Hvilket stolt förakt för lifvet! Att förslösa sin förmögenhet och sedan döda sig, utan tårar, utan sorg, utan klagan, tycktes henne vara en handling af oerhördt exempellöst hjeltemod. Han stod för henne i en ny dager, han förekom henne skön, bländande, fullkomlig. — Nej! utropade hon, nej! det skall ej ske. Hector började skratta. — Jag vill det ej, återtog hon. Hon gick fram till honom och slog sin arm omkring hans hals samt fortfor: — Du skall ej döda dig, eller hur? du lofvar mig det, du svär det? Nej, det är ej möjligt, du kan ej vilja det. Jag älskar dig nu... jag som förr ej kunde lida dig. Ahl! jag kände dig ej då, som jag nu känner dig ... Vi skola bli lyckliga. Du har alltid lefvat stort, du vet ej hvad tiotusen francs vill säga, men jag vet det, jag. — Ö Forta. fr. N:o 111.