Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 1

— Hector! af nåd, jag älskar dig så högt. Han sökte frigöra sig. — Släpp mig! du är tokig! — En dag, Hector, jag besvär dig derom, blott en enda; hvad är det som brådskar, hvad gör dig en dag? — Ah! du tröttar ut mig, sade han otåligt. Hon hade sjunkit till golfvet och släpande sig på knäna följde hon Hector, som drog sig tillbaka, sökande uppnå dörren. Hon gret, hon snyf tade, hon skrek högt. — Godt, en gråtscen nu, för att råga måttet! I häftigheten fattade han om Fancys händer och tryckte dem så hårdt, att hon var tvungen släppa tag. — Var då förnuftig, sade han. Hon förändrade då taktik och med ögonen lågande af beslutsamhet ställde hon sig framför dörren. — Du skall ej gå ut, ropade hon, jag vill det ej, du tillhör mig, förstår du, ty jag älskar dig; om du tar ett steg så ropar jag. Grefve de Tremorel höjde på axlarne. — Det måste dock bli ett slut på dethär, sade han. — Du slipper ej ut. — Godt! det skall då bli här som jag skjuter mig för pannan. Han tog upp en af sina pistoler, satte den. för tinningen och sade: — Om du ropar, om du ej lemnar Passagen fri, så skjuter jag. Om miss Fancy ropat, skulle grefve de Tråmorel utan tvifvel ha skjutit af skottet och varit död. Men hon ro