Göteborgsposten – 16 maj 1870, sida 2

Hon försökte smyga banknoterna i grefvens ficke, men han gjorde motstånd. — Se der, återtag den, behåll dem... — Hvad vill du att jag skall göra med dem? — Jag vet ej, men det tyckes mig att dessa penningar borde kunna framskaffa andra. Kan du ej spela på börsen, parera på kurserna, resa till Baden, försöka ett eller annat? Jag har hört talas om personer som nu äro rika som kungar, och som börjat med intet utan att dock ha haft samma uppfostran som du, hvilken sett allt, känner allt. Hvarföre kan ej du göra på samma sätt? Hon talade lifligt med ifvern hos en qvinna som vill genomdrifva sin id6. Han betraktade henne förvånad öfver att finna en sådan känslofullhet, ett sådant oegennyttigt intresse der han ej väntat det. Aldrig hade hon förekommit honom så vacker, hennes stora svarta ögon erhöllo ett uttryck sådant han aldrig förr sett dem ega. — Du vill ju det? frågade hon; du vill ju det? — Ja, svarade han, du är en god flicka, men tag desa femhundra louisdorer, eftersom jag gifver dig dem, och bekymra dig om ingenting. — Men du? — Huru ... jag? — Ja, har du penningar? hur mycket återstår dig? — Ån, jag har ännu. Han höll upp, undersökte sina fickor, räknade öfver j in -U-:: -:114 läste förp händt honom.