Frih. af Usglas position var ojemförligt bättre; han stod på en fast grund och hans argumentation sör regeringens förslag, och mot skottets, var klar och bevisande. Det var uppenbart att han stridde för en god sak, för en riktig princip och att han hade statens framtida kredit för ögonen. Sädan ställningen ö nu var, betydde det föga att regeringens förI slag ej af kammaren antogs — det förkastades med 95 röster mot 55 —, då för det temporära lånet inga sullgiltiga skäl anfördes, utan den åsigten gjorde sig gällande, att det intet betydde att omsättnings-lånesystemet ännu en tid kunde anlitas. Med den erfarne statsmannens skarpsinnighet granskade frih. Gripenstedtstatsutskottets betänkande, och visade att statsregleringens uppställning, emedan den var förvirrad, blifvit missledande. Genom hvarjehanda åtgärder hade statsutskottet så formulerat statsregleringen, att en statsbrist skyldrade på papperet, hvilken icke fanns till i verkligheten. Talaren ådagalade medelst en lättfattlig siffferuppställning så det ena som andra. Men hvarföre hade utskottet gjort en sådan uppställning af sta!sregleringen, som skulle utvisa en statsbrist? Jo, för att bibringa allmänheten den tanken, att ställningen befanns sämre, än den verkligen vore, måhända för att deri finna ett motiv för afslag å de anslag hvilka man icke kunnat vägra om budgeten gått ihop. — Derefter visade tal. att det var en dålig utväg att, såsom statsutskottet föreslagit, nu upptaga ett lån blott för att fylla stundens behof, då ett större lån uppenbart erfordrades; och slutligen framställde tal. planen till ett nytt lånesystem, öfverensstämmande med våra förhållanden och grundadt derpå att hvarje obligationsbetalningstid vore på förhand bestämd; att lånet, grundadt på obligationer, indelades i ett visst antal serier, och att efter ett visst antal års förlopp en serie obligationer inlöstes, alla löpande med 5 44 ränta, hvarigenom ingen kapitalrabatt behöfde ifrågakomma. Tal:s framställning, nu såsom alltid klar och öfvertygande, afnördes med stor uppmärksamhet, och jag tror att den slog an på ganska många. Bland öfrige talare som åt frågan egnade en omsorgsfullare pröfning bör jag nämna essessor Bergström, hrr Kolmodin, Kallstenius och Tranchell, nvilka alla forordade det större lånet. Hrr Hedengren och Keij, begge ledamöter af statsutskottet, försvarade dess förslag, understödda af grefve Sparre, som bland annat uttalade den besynnerliga suppositionen att om nu det större lånet antogs, så vore man icke öfvertygad derom att ej ett läneförslag snart åter framkomme. Rimligare är det väl att beslutet om ett 40-millioners lån nu, icke skall påkalla ett nytt låneförslag förr än det af behofvet påkallas. Men sedan Sevallabanan föll har den ädle grefven blifvit lite besynnerlig. Ingen hade väl kunnat föreställa sig, att lånefrågan i den gemensammu voteringen så skulle afgöras som skedde. Man antog nem ligen att denna votering skulle lemna ungefar samma resultat, som då kammaren voterade öfver statsutskottets förslag — 8!3 mill:r — för hvilket i Första kammaren afgafs 36 röster, och i Andra kammaren 95, således 131 röster, mot resp. 66 och 55, således 121 röster för 40 millioner. Men under loppet af ett dygn förändrade åtskilliga ledamöter i Andra kammaren åsigt, hvaraf följde att vid den gemensamma voteringen afgafs 151 röster för det större och 116 röster för det miadre lånebeloppet. I Andra kammaren hade icke mindre än 19 öfvergått från 81 mill:rstill 40 mill:rslånet. Denna märkliga åsigtsförändring anses vara föranledd dels deraf att i propositionen intogs att lånet skulle användas för statens jernvägsbyggnader äfvensom för blifvande anslag till jernvägsbyggnader (hvarmed förstås enskilda, eller bolagsbanor) — och dels att några ledamöter bibringades, att emedan hr Wallenberg talat för 81, mill:rs-lånet, så borde det högre lånebeloppet beviljas! å iksgaagan