—7—77—7— — majoritet inskränkte sig till att föreslå ett tillfälligt (icke fonderadt) lån på 812 mill., att betalas ej på kortare tid än 5 och ej på längre ttid än 10 år från obligationernas utgifningsdag. Detta förslag, ehuru principvidrigt, tillvann sig i början stora sympatier. Det måste ingå i vårt nationallynne att gerna laborera med många små lån, med omsättningslån och med allt det trassel som deraf följer. Af samma skäl är det väl som representationen visat sig så angelägen att få allmänna diskontfonden ökad. För många representanter var väl äfven den omständigheten tilltalande att ett lån på 8!(; mill. rdr skulle — inför de fruktade kommittenterna — taga sig bättre ut än ett lån på 40 mill. Dessa, aemligen kommittenterna, ega troligen ingen kunskap om — och förhållandet är sannolikt enahanda med många representanter — att ett litet lån i realiteten blir dyrare, äfvensom att de många tillfälliga lånen äro menliga för landets kredit. Men för dem som icke härpå akta, kan det vara angenämt om upptagandet af tillfälliga lån ofta framkomma; ty hvarje gång så sker, erbjudes ett ypperligt tillfälle att hålla tal om landets fördjupande i skuld, sålunda uppträdande som en varm, ehuru något inskränkt patriot, och vara, eller göra sig okunnig om för hvilket ändamål denna skuldsättning tillkommit. Om nu i stället för att upplägga ett fonderadt statslån för en gång på 40 mill., denna summa delades i mindre och tillfälliga lån, hvardera på 8 mill., så hade man ju det oskattbara nöjet i perspektiv, att vid flera på hvarandra följande riksdagar få orda om den stigande skuldsättningens olycksbringande följder. — Slutligen söreställde sig åtskilliga representanter — ehuru blott en sade ut sin tanke — att ända tills de omförmälda 40 millionerna blifvit använda på de återstående östra och norra stambanorna, skulle möjligheten för de enskilda banorna att erhålla byggnadsbidrag, vare afklippt — ett resonnement som antyder, hvad så ofta spåras, att de enskilda intressena ställas framför statens intressen. I Första kammaren diskuterades lånefrågan visserligen med ej ringa liflighet; men der var opinionen öfvervägande för det större lånet, enär det hvilade på rationella grunder, och de som förordade det temporära lånet gjorde det hufvudsakligen derföre att kostnaden för jernvägarne ännu icke vore bestämd. Troligen misstager jag mig icke i den uppfattningen af några talares yttranden eller antydningar, att de förutsågo nödvändigheten ati inom en icke långt aflägsen framtid upptaga ett vida större fonderadt statslån, tör att med detta liqvidera eller konvertera de befintliga små lånen. Att emellertid utskottets förslag förkastades med 66 röster mot 36, visar ati Första kammaren klart insåg de temporära lånens menliga följder. I Andra kammaren blef utgången alldeles motsatt, hvilket väl också icke af någon betviflades trån början. Frånräknar man de talare som uppträdde för det temporärara lånet af ofvanantydda skäl — talare som visst icke skulle varit obenägna tör ett ändå mindre lån — och några rent af för ett afslag, i förmodan att regeringen då skulle blifvit satt i förlägenhet, så kan man säga att diskussionen i lånefrågan egentligen fördes af tre personer, nemligen at den som innehade finansportföljen, af den som innehaft finansportföljen och af den som hoppas erhålla finansportföljen. För den sistnämnde — jag menar naturligen grefve Arvid Posse — var uppgiften att försvara utskottets förslag en ytterst svår sak, och för en blifvande finansminister ändå svårare. Man har rättighet att af honom fordra högre och solidare finansiella grundsatser; men dessa förspordes nu ingalunda. Att äfven han skulle försvara det temporära lånet — således faktiskt visa, att han ej inser dessa låns menliga verkningar — nedflyttade honom till en låg ståndpunkt på det finansiella området, der han visserligen sammanträffade med ganska många i Andra kammaren, men hvilka ingalunda gåfvo honom något stöd eller höjde hans anseende. — I fall man skulle anmärka att hvad jag nu yttrat om gretve Posse är för strängt eller partiskt, så vill jag blott fästa uppmärksamheten derpå, att tillochmed i den tidning, hvars bevågenhet grefve Posse förvärfsat sig i hög grad, har man icke förmått gifva någon relief åt hans argumentation, helt enkelt derför att i den icke fanns några fasta hållpunkter, utan blott en hop ihåliga fraser, hvilka visserligen togo sig något ut när de framkastades, men, såsom mustlösa, icke kunde refereras. längre fri eller rådande sig sjelf. och förbjöd det andra, han hade sin