Då kaffet var serveradt, ansåg Hector rätta ögnblicket vara kommet att tala. — Allt detta, sade han, har endast varit en inledning bestämd att förbereda dig på en öfverraskande nyhet. Vet således att jag är ruinerad. Hon betraktade honom förvånad, utan att synas förstå hvad han menade. — Jag har sagt ruinerad, fortfor han och skrattade högt, alldeles ruinerad. — Ah! du vill göra narr af mig, du skämtar!... — Jag har aldrig i mitt lif talat allvarsammare, återtog Hector. Det synes dig osannolikt, eller hur? Nåväl! det är likväl sannt. Jennys stora ögon voro alltjemt frågande. — Hvad mer! fortfor han i bekymmerslös ton, lifvet är som en drufklase, som man kan förtära långsamt, drufva för drufva, eller hvars saft man kan gjuta i ett glas och dricka ur på en gång. Jag har valt den sista metoden. Min drufklase bestod af fyra millioner, de äro urdruckna. Jag saknar dem ej, jag har lefvat för mina penningar. Men i närvarande stund kan jag smickra mig med att vara lika fattig som hvilken fattig f-n som belst i Frankrike. Man har lagt beslag på allt hvad jag eger, jag är utan hem, jag har ej en sou. Miss Fancy började tänka att grefve de Tremorel kanhända talade allvarsamt. Hon var ej mera förvånad. I sin okunnighet om penningar hade hon dittills trott att han egde outtömliga förråder, ur hvilka han utan att räkna kunde ösa med fulla händer.