Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 2

öfverallt upprepa hans sista samtal med henne, och på aftonen skulle man tala derom på alla kafer, det skulle glunkas derom i alla tidningar. Denna föreställning, denna utsigt till att väcka uppseende fägnade honom betydligt och stärkte honom fullkomligt. Han ämnade just gå då hans blick föll på pappersbundten i hans byrå. Kanhända der befann sig någon qvarglömd skrifvelse, som ingen borde få se. Hastigt tömde han lådan och kastade innehållet i kaminen, utan att se derpå, utan att välja, och tände eld på denna pappersmassa. Då allt var förstördt af lågorna tänkte han på rättstjenaren och gick ner. Denne, hr Z...., var den godlyntaste rättstjenare man kan tänka sig. Han är mensklig till sin natur och ömhjertad af princip. Han hedrar kåren. För allt i verlden skulle han ej vilja gå in på att hos en fattig sate, boende under takåsen, lägga beslag på ett eländigt och värdelöst bohag, isynnerhet om det ytterligare skyddades af en qvinnas tårar och barns skri. Han tyckte deremot om att göra utmätningar i präktiga hoteller, i rum hvilkas golf voro belagda med mjuka mattor. Han var smickrad af att på sin utmätningslista kunna skrifva in dyrbart husgeråd, konstföremål, bronzstatyer och taflor. Han hade redan i stallet lagt beslag på åtta hästar med seltyg och i vagnboden på fem vagnar, då han på gården varseblef grefve Hector. Hastigt gick han emot honom med hatten i hand, förtjust öfver det tillfälle som erbjöds honom att komma i förbindelse med en så ryktbar man som grefve de Trömorel, att få vara nära honom, tala till honom, lyssna på honom.