Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 2

före då kammartjenaren inträdde och förkunnade att rättsbetjenten väntade, förekom det grefve de Tråmorel som ett spöke framträdt och i befallande ton yttrat: Nu till pistolen. Han steg upp och mumlade: — Se så, allt är slut. Han var lugn och kallblodig, hvisslande en aria under det han klädde sig. Det var hans öfvertygelse att han skulle göra sin sista toilett och han ville ej att de skulle vara sämre än de föregående. Som hans kammartjenare ej kom upp, ringde han efter honom för att låta honom coiffera sig. Om en timma var han färdig. Han stoppade sitt briljanterade ur i fickan på sin väst, och i öfverrocksfickan stoppade han ett par små pistoler med elfenbenshandtag. Derefter skickade han bort betjenten, öppnade sin byrå och såg efter hvad som återstod honom i kontanta penningar. Det återstod honom tiotusen och några hundra francs. Med denna summa kunde han företaga en resa, förlänga sin tillvaro två eller tre månader, men han förjagade med afsky en sådan tanke, såsom ovärdig hans karakter, såsom en feg undanflykt. Han tänkte deremot, att dessa tiotusen francs skulle sätta honom i tillfälle till ett storartadt slöseri, som man skulle tala om i verlden. Han tyckte att ået skulle vara ridderligt att gå och frukostera hos sin älskarinna och vid desserten göra henne en present af dessa penningar. Under frukosten skulle han visa sig uppsluppnare, glädtigare än någonsin; vid slutet deraf skulle han förkunna sitt sjelfmord. Denna flicka skulle ej underlåta att berätta uppträdet, hon skulle