let öfverlemnat sig i procentarehänder. I tre år hade grefve de Tremorel kunnat mäta djupet af den afgrund mot hvilken hen rusade. Det var då han tillfölje af ett fall från hästen låg sängliggande under sex veckor som han först lärde inse att ruin skulle bli följden af att fortsätta ett sådant lefnadssätt som han fört. Då kunde han ännu rädda sig. Men hvarföre det! I så fall skulle han förändra sitt lefnadssätt, lära att det går tjugo francs på en louisdor! Fy då, sldrig! Bättre vore då att dö, insvept i sin purpur. Bättre då att plötsligt falla från sin höga ställning än stiga ned för medelmåttans stege. Han ansåg att det vore ädelt och hans namn värdigt att ända till det sista fortsätta sin ärofulla bana och sedan plötsligt försvinna från skådeplatsen. Hans död skulle bli sluteffekten; han skulle derigenom lemna ett lysande föredöme åt unga ädlingar som ruinerat sig genom samma slags lefnadssätt som han fört. Efter moget öfvervägande beslöt han sig att fortsätta. Då den olyckliga stunden var kommen, skulle han fly till andra ändan af Frankrike, märka om sitt linne och skjuta sig för pannan i någon skog. Den olyckliga stunden var nu kommen. Genom att underteckna vexlar, betala räntor på räntor, betala kommissionsarvoden, oupphörligt och på hvad vilkor som helst låna, hade Hector förstört ett furstligt arf — jordegendomar värda nära fyra millioner — som han erhållit vid sin fars död. Den förflutna vintern hade kostat honom femtiotusen 6cus. Han hade åtta dagar förut försökt få ett sista lån på hundratusen francs, men misslyckats. Der