Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 2

— Sauvresy! ... — Ja, svarade hr Lecoq, ja, Sauvresy! ... Och det papper mördaren så ihärdigt sökte efter, det bref, för hvars skull han tillochmed försummade att sörja för sin säkerhet, bör innehålla beviset på brottet. I trots af de mest betydelsefulla blickar, de mest direkte uppmaningar till en förklaring, teg den gamle fredsdomaren. Efter en kort inre öfverläggning, beslöt hr Lecoq göra ett sista afgörande försök. — Hvad kan i en förfluten tid ha händt, sade han, som varit till den grad tryckande, att en ung, rik, lycklig man, som grefve Hector de Tremorel, för att undandraga sig bördan deraf, med kallt blod beslutat sig för ett brott, beslutat sig för att uppgifva både sin personlighet, sin samhällsställning, sin heder och sitt namn? Hvilken händelse i det förflutna har varit så tung att bära, att den kunnat förmå en tjugoärig flicka till sjelfmörd? Hr Plantat hade rest sig upp. Han syntes blekare och mera upprörd än han under hela dagen varit. — Ni tänker ej hvad ni säger, utbrast han i förändrad ton. Laurence har ingenting vetat! Hr Gendron, som uppmärksamt gaf akt på den verklige Lecoq, trodde sig se ett fint smäleende på den intelligente polisagentens läppar. (Forts.)