Göteborgsposten – 11 maj 1870, sida 2

Plötsligt hoppade han utan ett ord till förklaring och med vigheten hos en katt som hoppar på en råtta upp i det öppna fönstret och genom detsamma ut i trädgården. Nästan samtidigt hörde man ljudet af fallet och ett qväfdt anskri, en ed och derefter en förbittrad strid. Doktorn och hr Plantat hade skyndat fram till fönstret. Dagen började gry, föremålen kunde till hälften urskiljas midti den hvita dimma som om nätterna utbreder sig öfver Seinedalen. På gräsvallen framför biblioteksfönstren, sågo läkaren och fredsdomaren två personer eller snarare två skuggor, ursinnigt svängande med armarne. Snart utgjorde de båda skuggorna blott en enda, derefter skildes de åt för att ånyo förena sig; en af dem föll, reste sig genast och föll ännu en gång. — Varen lugna, mina herrar, hördes Lecoqs röst, jag håller den skurken. Den skugga, som stod qvar på sina ben och som borde vara hr Lecoq, böjde sig ned och striden, som tyckts slutad, började ånyo. Den skugga som låg utsträckt försvarade sig med förtviflans energi. Under ett ögonblick kunde fredsdomaren och doktorn ej se, hvilkendera af de båda skuggorna var hr Lecoqs. De stodo ånyo båda två på sina ben och fortsatte kampen. Plötsligt hördes ett utrop af smärta åtföljdt af en ed. — Ah! kanalje! Straxt derefter hördes ett genomträngande skri och polisagentens hånande röst ropade: