Göteborgsposten – 10 maj 1870, sida 1

vas ut, och deras egendom här indragas till kronan!) Men hvarföre hade ej hrr Gossling Å Smith i rättan tid förvärfvat sig den ofvan antydda skriftförfattarens penna? Den hade nog stått dem till hands, ty den är i ordets hela bemärkelse rörlig, ja lätt rörlig. Emellertid är det i hög grad märkligt att denna skrift kunde, såsom det visade sig, inverka på åtskilliga, annars skarpsinniga representanter. Man hörde de kuriösaste skäl tör afslag åberopas; dels att kanske det engelska bolaget icke komma till stånd af brist på erforderligt kapital — men då bör det ju bli ganska lätt för ett svenskt bolag att köpa koncessionen? — dels att det engelska bolaget skulle göra en så briljant affär, att detta skulle slå under sig alla de bästa malmfälten i banans granskap och utföra oerhörda qvantiteter malm till England; dels att bolaget på sin bana skulle sätta så höga frakter, att inga varor der skulle kunna transporteras — men då måtte ej banan bli särdeles lönande? — och dels att koncessionen skulle menligt inverka på Sveriges kredit i England — men är företaget lönande, så kan väl ej vår kredit deraf lida (möjligen skulle engelsmännen dock få en klen föreställning om vår egen företagsamhet), och göra koncessionärerna en dålig affär, så ha de många bröder i lifvet i deras eget hemland, utan att detta till sin kredit deraf skadats i utlandet. Om obenägenhet för Frövi-Ludvikabanan yttrats af dem hvilka här ifra för sådana bolagsbanor som skola byggas med understöd af statsmedel, så vore derom mindre att säga; ty från deras ståndpunkt är det — såsom under riksdagsförhandlingarne ofta både i tid och otid yttras — Lett farligt prejudikat att jernvägar byggas utan statsunderstöd. Men besynnerligt är det, att, då här ständigt talas om brist på inhemska kapitaler, då företagsamheten mera visar sig i tal och tvister än i handlingskraft och enighet, då den ene talaren öfverbjuder den andre i skildringar om landets stora och olycksbringande skuldsättning för jernvägsbyggnader — besynnerligt är det då, säger jag, att när ett utländskt bolag synes vilja utan allt statsunderstöd bygga en jernväg, den åsigten kan vinna sympatier att hinder derföre böra läggas. Det är bekant att ett tyskt bolag begarde koncession på hela Frövi-Falubanan, sedan koncession beviljats för Frövi-Ludvikabanan. Mot det förstnämnda bolagets ansökan uppstämdes inga härskri. Bestod då icke detta bolag äfven at utlänningar?? Om detta bolag kommit förut och erhållit koncession, skulle någon då hafva sagt, att Sverige iklädt sig ransvaret för följderna af det obekanta bolagets åtgöranden, eller var kanske detta bolag mera bekant och bättre ackrediteradt derföre att det här representerades af den ofvanomnämade skriftförfattaren ? Jag har hört några svensk-svenskar tala om utlänningars inträng, förmenande att det hindrar den svenska företagsamheten; men med den är det tyvärr klent beställdt. Det framträder ofta i de besynnerligaste former. Jag erinrar mig i detta afseende en tilldragelse. Då efter Carl XIV Johans död, konung Oscar ansåg olämpligt att han egde fast egendom i landet, fick numera aflidne frih. Braunerhjelm (at hvilken jag hört det följande) uppdrag att söka försälja alla Carl Johans egendomar, och bland dessa Gellivara. Underhandling inleddes med några utlänningar och ett vilkorligt köp uppgjordes. När detta blef bekant, förskräktes ätskilliga bruksegare här, som trodde att hela Sveriges öfriga jernexport skulle bli undertryckt. De uppvaktade då konung Oscar och uttryckte sin fruktan för de kapitalstarka utlänningarne, och framställde sin önskan att få köpa Gellivara. Konungen svarade att han trodde det vara med landets nytta öfverensstämmande att utländska kapitaler blefvo använda i den svenska industrien, men att, då ett svenskt bolag ville köpa Gellivara, så skulle han icke tveka att äfven med betydlig uppoffring återlösa kontraktet som uppgjorws med de utländska köparre, blott Gellivaraverken komme i gång. Ja se, Ers Maj:t, inföll ordtöranden, rinte är det vår mening att drifva verken! (Foris.) Göteborg d. 10 Maj 1570 92 25 — of oc