Göteborgsposten – 10 maj 1870, sida 1

ifriga efterspaningar hvilkas spår jag kunnat följa. Ingenting, alls ingenting! Allt är öfverända i rummet, han går in i sitt kabinett och sörstörelseverket fortsättes der, yxan lyftes och faller utan uppehåll. Han krossar sin egen byrå, ej derföre att han ej känner till alla lådorna deri, men emedan han kan finua någon för honom obekant gömma deri. Det är ej han som köpt denna byrå, den har tillhört den förste mannen, Sauvresy. Han tager alla böckerna i biblioteket, den ena efter den andra, skakar dem ursinnigt och slungar dem på golfvet. Det infernaliska brefvet är omöjligt att upptäcka. Hans oro är nu så stor att han hädanefter ej kan fullfölja sökandet på minsta sätt metodiskt. Hans förstånd är förmörkadt och kan ej längre leda honom. Utan beräkning eller plan går han från möbel till möbel, droger tio gånger ut samma lådor, under det några finnes som han alldeles glömmer. Då tänker han på att brefvet kan finnas gömdt under öfverdraget på någon möbel. Han rycker ner en värja och för att se riktigt noga efter hackar han sönder sammetet på fåtöljerna och kanay kerna i salongen och andra rum ... Hr Lecoqs ton, uttryck, åtbörd, gåfvo åt hans berättelse en gripande karakter. Man tyckte sig se brottet, vara närvarande vid de rysliga scener som han beskref. Hans åhörare återhöllo andedrägten för att ej gå miste om ett ord. — I detta ögonblick, fortfor polisagenten, voro grefve de Tremorels raseri och förskräckelse jå sin höjdpunkt. Då han uttänkte planen till brottet hade han sagt för sig sjelf, att han skulle döda sin hustru, att ban skulle be