Göteborgsposten – 9 maj 1870, sida 2

Hr Lecoq gick fram och tillbaka under det han talade, stannade vid de afgörande orden, liksom en general som för sina adjutanter dikterar planen för följande dagens batalj. Hans åhörare lyssnade på honom och betraktade honom med spänd uppmärksamhet. — Hören på, fortfor polisagenten. Klockan är tio på qvällen. Ej ett ljud höres derute, vägen är öde, ljusen i Orcival släckas, slottets domestiker äro i Paris, grefven och grefvinnan de Tremorel äro ensamma i Valfeuillu. De ha gått in i sin sängkammare. Grefvinnan sitter framför bordet, på hvilket the är serveradt. Grefven samtalar med henne under det han går fram och tillbaka i rummet. Grefvinnan de Tremorel anar ej det ringaste. Hennes man är älskvärdare än ban verit på flera dagar. Hon hyser ej något misstroende och sålunda kan grefven nalkas henne bakifrån utan att det faller henne in att vända på hafvudet. Hör hon honom närma sig så der sakta, tänker hon att han vill öfverraska henne med en kyss. Han är emellertid beväpnad med en lång dolk och stär upprätt bakom sin hustru. Han vet hvar han skall stöta till för att såret skall bli dödligt. Han väljer sin ställning och sedan han intagit den lämpligaste, stöter han dolken i henne med sådan kraft, att det synes märken efter dolkfästet på båda sidor om såröppningen. Grefvinnan faller utan att uppgifva ett rop och slår sin panna mot hörnet af bordet som faller öfverända. Förklaras ej härigenom läget af det rysliga såret under venstra axeln, ett nästan vertikalt sår med riktning från höger till venster?... (Forts)