Göteborgsposten – 9 maj 1870, sida 2

Detta antagande syntes doktor Gendron till den grad osannolikt, att han ej kunde afhålla sig från att protestera deremot. — Åh, prat! utbrast han. — Glömmen ej, mina herrar, svarade Lecog att gissningarnes fält ej har några gränser. Föreställen hvilken kombination af händelser ni viljen, mina herrar, så vill jag påstå att en sådan kombination har existerat eller kommer att existera. Läkaren smålog på ett sätt som misshagade polisagenten. — Känna vi ej nästan otroliga sammanträffanden, hr doktor, återtog han, af hvilka förfärliga följder uppstått? Jag kan antöra dylika saker ur min egen erfarenhet. För tre år sedan, efter stölden från Fontanet, den bekante juvelhandlaren i Palais Royal, arresterade jag en person som misstänktes för att ha begått den. Man lät honom undergå förhör. Han svor att han var oskyldig, men kunde ej bevisa något antagligt alibi. Ransakningen fortgick. Han slutade med att bekänna. Han skulle ställas inför assisdomstolen och utan tvifvel ha blifvit dömd, då jag slutligen upptäckte att han var oskyldig till stölden och att han samma natt som den begicks med en hammare mördat en gammal qvinna i Montrouge. Af två onda ting valde han det minst onda, han tog på sig stölden för att ej ha något att frukta för mordet. Hr Lecoq skulle kanhända fortfarit med sina anföronden, om ej hr Plantat afbrutit honom med en åtbörd. — Jag går ia på era preliminärer, sade han; jag anser dem för mer än sannolika, jag anser dem för sanna.