Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 2

Ett brott som begås, det är prologen. Jag kommer då första akten börjar. Med ett ögonkast uppfattar jag hela scenen. berefter grupperar jag mina personer, sätter episoderna i förening med hufvudfaktum, jag binder ihop alla omständigheterna i en knippa. Snart börjar handlingen, tråden af mina slutledningar för mig till den brottslige, jag arresterar honom. Derefter kommer den vigtiga scen då den anklagade försvarar sig, då han utvecklar hela sin list för att frigöra sig; men beväpnad med vapen som jag smidt besegrar instruktionsdomaren honom; han erkänner ej, men han låter förbrylla sig. Och omkring denne hufvudperson äro bipersonerna grupperade, medbrottslingarne, upptäckarne af broitet, vännerna, fienderna, vittnena! Assisdomstolen är min sista tablå. Åklagaren talar, men det är jag som skaffat honom ideerna. Presidenten ställer sina frågor till juryn, hvilken rörelse! Det är mitt dramas öde som afgöres. Svarar juryn nej, är min pjes dålig, jag blir uthvisslad. Svarar den deremot ja, är pjesen god, man applåderar mig, jag triumferar. Dessutom kan jag dagen derpå gå till min hufvudaktör, slå honom på axeln och säga: Du har förlorat, min gubbe, jag var dig öfvermäktig! Spelade hr Lecoq i detta ögonblick sjelf en roll? Hvad var ändamålet med denna sjelfbiografi? Utan att synas märka sina åhörares förvåning, tog han sig en ny cigarr som han tände vid lampan. Vare sig med beräkning eller af distraktion ställde han derefter lampan på kaminen i stället för på bordet, der den förut stod. Derigenom