Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 2

ker på att om madame de Tremorel dött plötsligt, skulle grefven rifvit ner hela huset, om det varit nödvändigt, för att finna ett papper som hen visste vara i sin hustrus ego och som jag haft i mina händer. — Då jag först trädde in i Valfeuillu blef jag liksom ni, mina herrar, bestört öfver den rysliga oordningen i rummet. Liksom ni tänkte jag först att denna oordning helt simpelt var en list. Jag bedrog mig. En noggrannare undersökning öfvertygade mig derom. Mördaren har visserligen slagit allt i stycken, krossat möblerna, sönderhackat fåtöljerna för att väcka den tron att ett ursinnigt röfvarband grasserat der. Men midtibland dessa spår af beräknad vandalism har jag kunnat följa de ofrivilliga spåren efter ett noggrannt, minutiöst, tåligt letande. Man hade med yxhugg krossat möbler som man skulle kunnat öppna med handen, man hade sönderhuggit lådor som ej roro låsta och till hvilka nycklarne suto i låset. På några möbler hade man slängt lådorna hit och dit, men de trånga mellanrummen mellan lådornas sidor och sjelfva möblerna hade blifvit undersökta, det bevisas af de spår efter fingrar jag såg i dammet som alltid fäster sig på sådana ställen. Böckerna lågo huller om buller på golfvet, men alla hade blifvit skakade, och några af dem så häftigt att permarne lossnat. Man hackade ej i fåtöljerna för blotta nöjet att förderfva öfverdragen, man letade noga i sitserna. Denna visshet om en noggrann undersökning kom mig först att tveka. Å ena sidan tänkte jag så här: Mördarne ha sökt de penningar som varit dolda, således tillhörde de ej huset. (Forts)