Göteborgsposten – 6 maj 1870, sida 1

5 gg— —— — hade uttänkt en liten o eration hvarigenom man skulle kunna bortföra ett par hundra tusen francs från hvilken bankir som helst utan större fara och lika litt som jag tager denna kopp. Jag sade så här för mig sjelf: Om detta får fortfara skall du förr eller scn .rc ötvergå från tanke till handling. Som jag är född till hederlig karl — hvilket är en rea tillfällighet — och ville göra de anlag hvarmed nuturen begafvat mig fruktbärande, tog jeg åtta dagar senare afsked of min astronom och inträdde vid polisprefekturen. Af fruktan att bli tjut blef jag polisagent. — Och ni är nöjd med förändringen? frågade doktor Gendron. — Ännu har jag ej en enda gång ångrat mig, min herre. Jag är lycklig, emedan jag fritt får följa och utveckla mina anlag. Denna tillvaro har för mig en ofantlig dragningskraft, emedan det hos mig finnes ännu en passion som beherrskar alla de andra — jag menar nyfikenheten. Det fiones personer som äro passionerade för teatern. Denna passion är beslägtad med min. Men jag förstår ej att man kan finna nöje i att se något som är en ren dikt, Jag förstår ej att man kan skratta åt en komisk skådespelare, som man vet är en utarmad familjfar. Jag förstår ej att man kan gråta åt den arma skådespelerskas sorgliga öde som tar in gift, då man vet att man då man kommer ut skall möta henne på houlevarden! Det är ömkligt! Mera blaserad än publiken fordrar jag skådespel ur verkliga lifvet, Samhället, det är min teater. Mina skådespelare skratta af hjertat eller gråta verkliga tårac