Göteborgsposten – 5 maj 1870, sida 2

Grenadieren, men som jag hade brådtom vägrade jag. Då tog han upp ur sin ficka en hel näfve full med tjugofemfranesstyeken och sade: Se här, min gubbe, sådant kan jag nu få när jag vill. M:me Petit var på en gång förargad och bestört. — Det vidundret! sade hon. Han vågade visa de penningar han stulit från dem han mördat. Hvilken lycka att ni ej gick att dricka med honom, hans vin skulle ha förgiftat er. Men det är nödvändigt att så fort som möjligt berätta detta för husbonden, Louis, man skall kalla oss till vittnen, vi få fara till Corbeil och se hela ransakningen från de bästa platserna. Ah! han hade fickorna fulla af guldmynt! Sade ni ej så? Louis höjde på axlarne. — Har ingen fara! svar de han. Jag ämnar ej förspilla min tid med sådant! —Godt, tänkte hushållerskan, om du ej vill tala, min gosse, skall jag göra det, Hon ämnade just framdraga några öfvertygande skäl för att få Louis att ändra åsigt, då man ringde på klockan. — Ah! ändtligen kommer fredsdomaren, sade hon. Nej, det var ej fredsdomaren, det var en liten tolf års gosse, som fredsdomaren skickat från Valfeuillu för att underrätta madame Petit om att han skulle föra med sig två gäster, hvilka skulle dinera och ligga öfver natten i huset. Ilushällerskan stod som fallen från skyarne. Det var första gången på fem år som hr Plantat bjöd någon att dinera hos sig. Denna bjudning måste föranledas af högst honom på