Göteborgsposten – 5 maj 1870, sida 2

gjorde hos hans herre; han gick utan att ha sagt något mer än att mamsell Lanrence var död och att hr Courtois sannolikt ej skulle öfverlefva natten. En timma förflöt ännu utan att någon kom, och m:me Petit var ursinnig samt förklarade att hon skulle kasta ut middagen genom fönstret, då fredsdomaren visade sig, ätföljd af sina två gåster. Ej ett ord hade blifvit vexladt mellan dem sedan de lemnade mairens hus. Efter dagens sinnesskakningar behöfde de återhemta sig, återvinna sin kallblodighet. M:me Petit sökte läsa i deras ansigten då de inträdde i matsalen, men hon blef ej slugare för det. I afseende på hr Lecoq, hyste hon dock ej samma åsigt som Baptiste. Hon tyckte att han såg något enfuldig ut. Middagen förflöt naturligtvis ej under samma tystnad som iakttagits på ditvägen, men liksom till följe af en tyst öfverenskommelse undveko doktorn, hr Lecoq och fredsdomaren att göra minsta häntydan på hvad som passerat under dagen. Då man såg dem så lugna, så likgiltiga och hörde dem samtala om do alldagligaste ämnen, kunde man ej tro att de varit vittnen, nästan deltagare i det blodiga hemlighetsfulla drama som utförts i Valfeuillu. Det är väl sannt, att en fråga någon gång blef utan svar, eller att svaret ibland kom väl sent, men af deras yttre märktes intet af de känslor och tankar de sökte dölja under vanliga, oretydliga fraser. Louis gick och kom med en hvit servet öfver armen, bjudande för af rätterna och hällande i vinet. Madame Petit dröjde så länge hon kunde då hon bar in rätterna och lemnade dörren öppen då hon gick, men ingenting